Karin Brissman Wigren

Om att skriva noveller

Karin Brissman Wigren (1983) är född i Sydkorea och uppvuxen utanför Göteborg. Numera bor hon i Malmö sedan nio år med man och katt. För Karin har skrivande alltid funnits som ett utlopp för tankar och fantasi men modet att göra texterna tillgängliga har först kommit på senare år. I det här inlägget funderar hon över att skriva i novellform.

Karin debuterade 2015 med novellen Kärleken till ett barn i novellantologin #Älskanoveller – 30 nyanser av kärlek och är till sommaren aktuell med en ny novell i årets #Älskanoveller som har tema saknad. På äkta ”vimsig konstnärsvis” bloggar hon också sporadiskt om främst skrivprocessen men också om spridda kulturella skurar. Klicka här för att komma till hennes blogg

Idag gästbloggar hon om att skriva noveller hos Litteratursalongen.

 

När jag gick i högstadiet och skrev var jag övertygad om att korta berättelser var detsamma som ytliga berättelser. Så mycket text som möjligt och så många händelser som möjligt i en och samma manus.

På ett sätt hängde den här synen på kortare texter med även senare. Utan att faktiskt läsa noveller förutsatte jag att de omöjligt kunde innehålla djup och utveckling, enbart baserat på deras korta format.

Så läste jag Alice Munros novellsamling Nära hem (2009) och en glödlampa tändes. Det kanske inte är så konstigt att just Munros noveller fick mig att omvärdera värdet av kortare texter med tanke på att Nobelkommitteéns motivering till att ge henne priset i litteratur 2013 var ”den samtida novellkonstens drottning”.

På bara några sidor skapar Munro världar som engagerar och som man önskar läsa mer om. Men till skillnad från mina tidigare villfarelser är det inte av ondo att hennes texter slutar där de slutar och inget mer skrivs om människorna vars vardagsliv och öden man bara får se glimtar av. Det blir liksom poängen. Munro låter läsaren spinna vidare, fundera och fantisera själv.

Så kom Bokmässan 2014 och Ordberoende förlag utlyste en tävling för novellantologin #Älskanoveller – 30 nyanser av kärlek.

Till en början kändes uppgiften övermäktig. Komma på en intressant, meningsfull och tillräckligt unik text om ett sådant stort ämne som kärlek, på max 8000 tecken. Jag vände och vred på det. Allt jag kunde komma på var jag inte riktigt kapabel att korta ner till novellform, alternativt skriva tillräckligt mycket om. Tills jag kom ihåg att stiga utanför den berömda boxen.

Vilka älskar jag? Min man, mina föräldrar, min syster, ett antal vänner. Min man och jag har en någorlunda gullig berättelse om hur vi träffades men någonstans blev den för traditionell ändå eftersom mitt mål var att sticka ut och skriva någonting mer unikt. Så kom jag på en dikt som jag skrivit, om ett älskat barn. Det barnet som jag och min man ännu väntar på men som vi redan älskar. Det blev en novell om någonting som tusentals kvinnor genomgår här i Sverige men man ändå aldrig hör så mycket om: en IVF-behandling eller i klarspråk provrörsbefruktning. Fokus på den enskilda händelsen gjorde att jag lyckades komprimera alla års kamp för ett barn till en novell.Kärek

Novellen kom med i #Älskanoveller – 30 nyanser av kärlek som gavs ut i maj 2015.

Jag tror att konsten att skriva noveller bland annat ligger i att kunna ge historien en omgivning och bakgrundshistoria som kan vävas ihop med en kärnhändelse utan att det blir för förklarande (á la sen hände det och sen det o.s.v.).

Även i år kommer det ut en #Älskanoveller och även i år medverkar jag. Årets tema är saknad och precis som förra året tänkte jag att det kommer jag aldrig att klara när jag fick veta temat. Vem saknar jag? Vad saknar jag? Men enligt mig själv har jag lyckats trots allt. Tack vare en prolog i ett längre manus jag skriver på fick jag idén att berätta om saknad med en röst som sällan hörs; en biologisk mamma i internationell adoption.

SaknadDet som är enormt för enskilda är inget alls för andra men om man zoomar in på kärnan i alla händelser och tankar som människor utsätts för och har tror jag att det kan vara grund för en fungerande novell. Och i människors huvuden (men även utanför) kan dramatik skapas ur nästan ingenting.

En stor skillnad på romaner och noveller, för det mesta enligt min väldigt ovetenskapliga empiriska undersökning, är att romaner har ett mål (slutet) medan – för att tala i klyschor – noveller är resan i sig själv och i noveller är resan målet. Noveller kräver inte samma dramatiska kurva som romaner gör, de kan sluta abrupt eller börja mitt i och det måste inte nödvändigtvis finnas ett problem som ska lösas som så ofta är fallet i romaner.

Så, som jag ser det består hela livet av en kedja av noveller. De stora händelserna i livet likaväl som de små. Kanske speciellt de som man inte ser som värda att berätta om eller skriva om som därmed visar just detta att det händer så mycket mer i livet än man tror.

2 Kommentarer
  1. Håkan Lindgren
    Håkan Lindgren says:

    Vad roligt att läsa om ditt novellskrivande :-) Jag skriver också noveller, bland annat, någonting jag nästan halkade in på av misstag, men ett mycket trevligt misstag ;-)

    Jag har också skrivit om just IVF, men inte alls på samma sätt som du. Min man och jag fick barn via surrogatmamma i Ryssland. Det är den röda tråden i ”Att raka en zebra”.

    Men vi har mer gemensamt än så – i januari gästbloggade jag hos Debutantbloggen just om att skriva noveller:
    https://debutantbloggen.wordpress.com/2016/01/24/gastblogg-hakan-lindgren-roman-eller-novell-spelar-storleken-nagon-roll/

    Trevlig helg,
    Håkan

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton − tre =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>