Peo Bengtsson
Fotografi: Sofia Svärdh

Låt mig få ta reda på något själv

PEO BENGTSSON är född 1971. År 2010 startade han bloggen Stockholm Under Ytan, med kortnoveller som snabbt nådde en stor och trogen publik. År 2012 kom hans debutroman, Mannen utan ryggrad. Han har även skrivit relationsromanerna Kärleken passerade här en gång (2013) och Så länge du är min syster (2014). Under 2015 har Peo även experimenterat med en spännande textväxling på Instagram under ”Breviexil” och även bloggat för Books & Dreams. Den 21 mars utkommer han med sin fjärde roman, Vara Frank, på Massolit Förlag.

Texten nedan är den tredje av tre högst personliga reflektioner om litteratur av Peo Bengtsson hos Litteratursalongen. Om du missade den första kan du läsa den här. Nu lämnas ordet över till Peo:

 

Jag springer på Sebastian av en slump på Sveavägen. Vi är på väg åt varsitt håll men tar oss ändå tid att stanna upp ett slag för att utväxla några ord.

”Grattis”, säger jag. ”Det går bra för dig nu, det har jag sett på sociala medier.”

Sebastian ser plågad ut av någon anledning. Hans ansiktsuttryck ser ut att vara trettio år äldre än resten av kroppen.

”Tack. Fast det är helt sjukt. Jag har inte tid att skriva längre.”

”Nehej, varför inte då?”

”Instagram slukar all min tid. Du vet, jag har ett konto för första romanen, sen ett annat konto för bok nummer två och nu vill förlaget att jag startar upp ett tredje för diktsviten jag håller på att färdigställa.”

”Det låter som att du har att göra.”

”Plus Facebook, Twitter och Tinder. Och säkert något mer som jag glömmer att nämna nu.”

”Men du, vad har Tinder med dina böcker att göra?”

”Det frågar min fru också. Research såklart, vad annars?”

Sebastian har alltid tusen järn i elden och plötsligt inser jag varför vi aldrig träffas längre, hans ständiga tidsbrist och flackande blick, hans brist på vänskapligt engagemang blev till slut besvärande för omgivningen. Han övergav oss och vi kände oss tvingade att överge honom också och det är egentligen hela historien. Nu följer vi hans framgångar på något av de där kontona och fortsätter med våra egna erbarmliga liv.

Jag står kvar framför Sebastian och skrapar med foten i snömodden. Vill ändå hålla kvar detta ögonblick av någon sentimental anledning, för att se om det finns något kvar av vänskapen som uppstod för över tjugofem år sedan. Sebastian kommer närmare och viskar:

”Allt är en chimär. Jag kan säga det till dig. Att jag egentligen inte är lycklig.”

Han ser nöjd ut över att ha lättat sitt hjärta. Som om han har avslöjat den största hemlighet för sin gamle vän och nu väntar på applåder.

”Det har du aldrig varit”, säger jag. ”Du brukade säga att skrivandet var din passage ut ur det olyckliga. Det var så du höll oron i schack.”

”Har jag sagt det?”

”Så det är inget nytt menar jag. Du använder bara ännu fler kanaler nu för tiden, för att sprida din oro, till skillnad från tidigare när du bara behövde själva skrivandet för att kanalisera känslorna för dig själv.”

Jag ser i Sebastians ögon att det går upp också för honom varför vi slutade umgås. Han viftar avvärjande åt mig och försvinner in i folkmyllret.

Och här måste jag erkänna en sak. Jag har aldrig läst någon av Sebastians böcker. Det är inte på grund av missunnsamhet, det svär jag på. Istället handlar det om att jag har en upplevelse av att redan ha läst dem utan att ha läst dem, på grund av alla dessa statusuppdateringar och retweets som han överöser sin omvärld med. Jag behöver ha ett visst mått av nyfikenhet kvar i behåll för att öppna upp en bok, och den nyfikenheten låter inte Sebastian mig ha i fred.

”Så menade du verkligen ditt grattis?” frågar H mig senare samma eftermiddag när vi möts upp på Tranan, innan det är dags att gå hem och laga middag. ”Är du uppriktigt glad för Sebastians skull?”

”Absolut”, svarar jag. ”Sebastian visade för oss alla att det går. Man kan skriva ett manus på vinst och förlust och skicka in det med snigelpost och hamna i högen av alla andra manus och ändå tro att någon på förlaget kan plocka upp det och faktiskt läsa det och se att det håller för utgivning.”

”Men om en författare inte marknadsför sina böcker i sociala medier, vem ska då veta att böckerna ens finns?” undrar H.

”Föreställ dig ett strömavbrott som slår ut allting i hundra år”, säger jag.

”Det går ju inte. Då är vi alla döda.”

”Bara föreställ dig det”, fortsätter jag. ”Vi lever mirakulöst vidare ändå, fast utan ström. Inga kylskåp. Inga bilar. Flygplanen står parkerade i sina flyghangarer och rostar sönder. Inga mobiltelefoner eller datorer.”

”Inga statusuppdateringar på Instagram”, fyller H på med.

Jag nickar.

”Ingen ström, inga uppdateringar, det är riktigt. Vad har vi kvar då?” undrar jag.

H tänker efter en stund och letar samtidigt efter kyparens blick i restauranglokalen för att få beställa. Så skiner hon upp och säger:

”Då har vi kvar Sebastians böcker.”

”Exakt. Och en sak kan jag lova dig, H. Om vi får ett strömavbrott som varar i hundra år, då kommer jag absolut att hinna läsa hans böcker.”

”Ostört, dessutom”, säger H.

Bästa,

Peo Bengtsson

 

Läs även de två första delarna av Peo Bengtssons Salongstrilogi:

Berätta vilka böcker du läser så ska jag säga vem du är

De bästa författarna har kanske också dåliga hårdagar, men jag är faktiskt inte helt säker på det

 

Massolit Förlag Omslag: Emma Graves

Massolit Förlag
Omslag: Emma Graves

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 + sju =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>