Therese Granwald

Gästbloggare: Therése Granwald

Therése Granwald drog sitt första andetag i Visby och hoppas göra så även med det sista. Men just nu andas hon lundaluft där hon bor och arbetar som lärare på Lunds Universitets Författarskola. 2015 debuterade hon med den kritikerhyllade romanen Ty riket är ditt på Lo Söllgårds förlag, en roman om den destruktiva kärleksrelationens konsekvenser, en uppgörelse med ”romantiken”. Romanen tog sju år att skriva men det fanns stunder av flöde under denna tid som gjorde det värt det. Du kan läsa mer om Therése och Ty riket är ditt här.

 

Jag sitter på en solhet strand på Rhodos under ett parasoll och läser Margaret Atwoods Upp till ytan (översättning Vanja Lantz, originaltitel Surfacing) och det slår mig att jag hör författarens flow.

 

Som exempel:

Våghalsigt tog jag sats och dök. Blekgrönt, sedan mörker, skikt efter skikt, djupare än förut, sjöbotten. Vattnet tycktes ha tjocknat, ljusprickar dök fram och kilade undan, röda och blå, gula och vita, och jag såg att det var fiskar, djupets invånare, fenor kantade med fosforescerande gnistor, tänder som neon. Det var underbart att vara så djupt nere, jag såg på fiskarna, de simmade som bilder bakom slutna ögonlock, mina ben och armar var tyngdlösa. fritt svävande; jag glömde nästan bort att leta efter klippväggen och skepnaden. (s. 168)

 

Jag tänker: ingen kan skriva detta utan att vara i flow. Det går inte. Det finns ett tillstånd där texten skriver sig själv. Där orden trillar efter orden som dominobrickor eller regndroppar eller forsande solsken och detta, det jag läser nu, det måste vara skrivet i ett sådant tillstånd. Texten, dess stil framför allt bildspråket har sin egen logik och när jag läser tillbaka, återvänder till de inledande sidorna, då hör jag det inte där. Där kan jag beundra hantverket, anslaget, medvetenheten. Men längre in i texten glimmar det. Det forsar och brusar.

Jag tar paus i läsningen. Andas. Semesterorten är på dekis. Som ett sumphak dit man går i bästa fall av nostalgiska skäl men troligen mest av bristande ork eller engagemang. Jag är på sista minuten. Det finns ingenting med platsen som hör hemma i bokens värld, den jag är i när jag sänker blicken till sidan. Ändå vill jag nästan inte återvända ner, drar mig för att dyka.

Jag är avundsjuk. Så är det. Avundsjuk på flödet. Jag undrar om jag någonsin får uppleva det igen. Det är ett rus, ett fantastiskt, underbart rus. När jag skriver är det hela tiden minnet av det ruset som får mig att fortsätta. Känslan av att ha hållit andan. Varit under ytan, djupare, djupare, utspända gälar, evigt syre, undervattensliv, perfektion, vattenkupa, ensamsvävande, evighetsrymd. När den finns. Åh de dagarna! Åh de sidorna! Men åh, så sällan. Nästan aldrig. Finns det ett sätt att snabbare ta sig dit? En genväg? En metod?

Den enda jag vet är att stanna. Att sitta kvar, lite till, lite till. Inte ge sig. Komma in i skrivandets andra andning. Men inte alla texter kommer dit. Väldigt väldigt många måste kastas och glömmas, andra klassas som okej, men få, få blir plötsligt en liten gnutta magiska. Författaren en fiskmänniska.

Men vad är flöde? Míhaly Csikszentmihalyi, professor i psykologi som forskat om kreativitet (boktips i ämnet: Flow : den optimala upplevelsens psykologi), beskriver flöde, ”flow”, som ”en fullständig koncentration samt en känsla av intensiv eufori och tidlöshet”. Visst låter det som ett underbart tillstånd? Och ja, det är det också. Men det är ovanligt att detta tillstånd är beständigt genom ett helt bokprojekt. Flödet bor granne med tvivlet och självkritiken och dessa två är Jokern och Vesslan. Ständigt dessa. Ibland så känns det mest som att en ond Glenn Strömberg sitter på min hjärnläktare och kommenterar, och jag spelar aldrig för IFK Göteborg eller Benfica när han är igång. Nej då. För att tysta honom har jag hörlurar i, Joni Mitchell skrämmer bort honom, och Imogen Heap. Båda två är bra för flödet. Jag har andra flödeshjälpare: avgränsad begränsad tid, vacker utsikt, en drömläsare, tidiga morgontimmar eller suddiga nattdito och läsning. Läsning som Upp till ytan. När jag har slutat vara avundsjuk och mörkret sänkt sig över solbäddarna ska jag skriva, ska jag jaga det, ska jag ner under ytan.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × två =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>