Annika Arslan Waltersson
Fotograf: Ann-Sofie Ekman

Gästbloggare: Annika Arslan Waltersson

Annika Arslan Waltersson, född 1969, har varit bosatt i Rimbo, Ulricehamn, Borås, Stockholm och Alanya. Numera bor hon med sambo, barn och hästar på en liten gård utanför Ulricehamn.

Hon skriver för att leva sig in i olika människor, skapa deras förutsättningar och låta dem utvecklas genom sina val. Det som utlöser en stor del av handlingen är olika fenomen i samhället som hon retar sig på.

Annika jobbar sedan 2001 inom Retail Management men har även hunnit med att gå två skrivarlinjer på Skrivarakademin. På fritiden renoverar hon familjens 1700-talshus, rider eller läser. När hon inte skriver förstås.

 

Jag knöt min hand och skrev

Dagen jag började skriva på riktigt var jag som en explosiv massa. Jag var nyskild och ensam hemma utan barnen. Längst ner i källaren stod datorn på ett dammigt skrivbord och trängdes bland pärmar, lådor och garderober. I trettio år hade jag tänkt att jag skulle bli författare, lika länge hade jag funderat på vad jag egentligen skulle skriva om.

Många år tidigare hade jag gått på en konstskola. Den största uppenbarelsen där var att lära sig grunderna och se friheten bakom några konkreta regler. Att lära sig se fallgroparna som skiljer nybörjarna från de som tagit sig en bit på vägen. Likadant tänkte jag mig att det var med skrivandet.

Jag hittade en kurs på nätet som varken var bunden till tid eller plats. Med övningsuppgifter och konstruktiv respons. Jag skrev en novell och skickade in på Skrivarsidans novelltävling. Den vann och jag åkte upp till Stockholm och fick mitt pris och just där fick jag kontakt med Skrivarakademin som skulle starta en helt ny skrivarutbildning på distans.

Min debutroman började jag skriva sommaren innan utbildningen startade. Jag levde med mina karaktärer när mina barn var hos sin pappa. Handlingen tog form ur några enkla funderingar som låg och gnagde; Vem är ansvarig för våldet i samhället? Vem ska göra något åt det? Och varför är Superman en hjälte när han använder övervåld mot sina fiender? Hade det ens varit lagligt om det kom under juridisk granskning? Ur mina tankar klev Kim och Nina fram. Båda utsatta för fysiska och psykiska kränkningar men som valt vitt skilda vägar att agera som vuxna.

Det blev en kärleksroman med ett samhällstema. Persongalleriet växte och scener staplades på varandra. Olika scener diskuterades under utbildningen på Skrivarlinjen, jag fick feedback på helheten och trodde jag kommit i mål. Så jag skickade in manuset till olika förlag och fick refuseringsbrev tillbaka. Jag blev frustrerad av att inte veta vad som fattades mitt manus, jag älskade både karaktärerna och tyckte scenerna var dynamiska och roliga. Jag hade ännu inte förstått hur naiv jag var.

Nästa steg i arbetet med romanen var att ta mer hjälp. Göra mer research. Göra fler resor till Stockholm och mina gamla kvarter där. Intervjua folk, mejla och ringa. Jag gick en kurs i manusbearbetning och skrev om. Skickade in igen till förlag och fick lite personliga kommentarer i mina refuseringar. Jag fick bekräftat att jag faktiskt kunde skriva.

Där tog jag en paus. Var så vilse att jag skrev en helt annan berättelse, också det samhällsfiktion. Jag hittade en välkänd lektör som jag anlitade. Det var hon som pekade på både brister och potential, inte bara övergripande utan mer i detalj. Hon ifrågasatte saker som jag tyckte var självklara och fick mig att förstå att det inte var en slumpträff att skriva en bra bok. Det var ännu mer arbete, ännu mer planering, ännu mer koll på dramaturgin, ännu mer av allt…

Debutromanen

Debutromanen

Under de år som jag skrivit på den här romanen har den förändrats väsentligt, den har vuxit upp och skurits ner och vuxit åt andra håll tills den slutligen blivit så som den skulle. In i det sista redigeringsarbetet har den finputsats för att leverera från första sidan till den sista. Och känslan finns kvar. Den ursprungliga känslan jag hittade i frustrationen och som fick mig att ta tag i projektet.

Den 15 september debuterar jag med samhällsromanen Den som knyter sin hand på Hoi förlag. Det har varit ett hårt slit att nå fram till ett manus som jag kan stå upp för till hundra procent. Men skrivande är inget för veklingar, det är ett kämpande hela vägen fram till punkt. Men jag är där nu. Med den första boken. Snart ska jag ta ett nytt tag om det andra manuset …

 

Följ Annika på Facebook

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre + 16 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>