Victor Estby

De varma ögonens betydelse

Av: Victor Estby, författare, journalist, dagsversmakare, redaktör, lektör och skrivarlärare

 

På en skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola i slutet av nittiotalet lärde jag mig det nyttigaste uttrycket för att hjälpa medskrivande att skriva mer, oftare och bättre: ”Läs med varma ögon”.

Ett par år senare var jag redaktör på Situation Sthlm, textcoachade hemlösa tidningsförsäljare som aldrig publicerat en rad och några av landets främsta författare och journalister. Där först förstod jag de varma ögonens betydelse. Att de är lika viktiga hur många böcker du än gett ut på Sveriges största bokförlag, hur många priser du fått och hur många utrikeskorrespondentuppdrag du än haft för Sveriges största dagstidning.

Fortfarande får jag meddelanden från Situation Sthlms hemlösa tidningsförsäljare som berättar att de slutade skriva efter att jag lämnade tidningen. Orsak: Ingen tog sig längre på samma sätt tid att läsa deras inlämnade texter med varma ögon – läste och gav konstruktiv, gedigen kritik kring språk, innehåll och dramaturgi. Med textens och skribentens bästa för ögonen.

Nyligen avlidne Expressenreportern Jan Lindström, löpsedelsnamn under tidningens storhetstid och tidigare korrespondent i New York och Berlin, skrev regelbundet under ett tiotal år för Situation Sthlm innan han gick bort. Jag blev hans redaktör och han sa en gång att jag var den bästa redaktör han haft. Orsak: De varma ögonen. Han kunde ringa en timme efter att ha skickat ett reportage och undra om vi inte längre ville att han skulle skriva för tidningen. Var han så dålig? Tonen var skämtsam, men i rösten trängdes även allvar och sorg. Jag förklarade att jag suttit i möte och inte hunnit läsa texten än. När jag läst texten och ringde och konkret berömde vad jag tyckte var bra (hans texter innehöll sällan ett onödigt ord, vart och ett vägt i hans ömsinta näve) och någon gång föreslog en liten ändring blev han glad, rentav lycklig, i luren. Jag insåg att alla i branschen beundrade honom, men att få av hans redaktörer under alla år kan ha tagit sig tid att läsa hans texter med den varmögda redaktörens blick. De bara publicerade, han skrev ju bra.

Bodil Malmsten skulle skriva en julnovell till tidningen. Jag fick ta över redaktörskapet för novellerna (senare publicerade vi bland andra Birgitta Stenberg och Arne Dahl/Jan Arnald) sedan Malmsten kommit på kant med kollegan. Orsak: Han hade inte läst hennes novellutkast med varma ögon, bara svarat att texten var för kort. Hon hade slitit med novellen i en vecka eller två och inte fått erkännande för arbetet, för texten. Jag meddelade henne att jag nu tog över redaktörskapet, berömde novellens kvaliteter och föreslog att den kanske kunde utökas något. Inga problem. Vi hade sedan något års vänskap per mail.

Senare har jag som frilansjournalist märkt själv hur få redaktörer som läser texter med varma ögon, hur du sällan vet om reportagen, intervjuerna, krönikorna, verserna är bra eller hur de kunde göras bättre. Samma sak med författarkolleger som läst dina skönlitterära texter. Det är så mycket prestige, armbågande och snålhet i medie- och författarbranschen. Mediefolk tar sig inte tiden, redaktörer skriver för mycket själva, alltför förtjusta i sin egen byline. Istället för att hjälpa de andra skribenterna att bli bättre.

Det ses inte till texten, utan till dig och din position.

I författarbranschen är det värst om du är ganska framgångsrik, då är du likvärdig konkurrent med de flesta. Finns det risk att du kan tränga dig förbi får du ett tjuvnyp. Din novell, din dikt eller ditt romanutkast sågas för att du skrivit den. Du ska veta din plats, någonstans längre ner. Min erfarenhet är att man ska vara försiktig med att lämna sina texter till författarkolleger (även om det så klart finns undantag), de känner sig lätt hotade om utrymmet: stipendiet, förlagskontraktet, publiceringsmöjligheten och positionen. Ibland handlar det mest om brist på enkel pedagogisk förmåga eller helt enkelt ointresse för varför man bett personen läsa texten: Få förslag på hur den kan bli bättre, bara pekande på vad hen tycker är dåligt. Och många gånger får du inte ens reda på det eftersom omdömet är svävande och svårt att använda för att utveckla texten. Professionella redaktörer och lektörer är ärligare, mer intresserade av texten än vem du är (lektörer och författare är till och med ibland anonyma för varandra) och framför allt har de varmare ögon. Å andra sidan – har du tillräckligt mycket som ska ut har du inget val som skrivande person. Du fortsätter i alla fall, trots sågningar, snytingar och jävelskap, och gnetar på, nöter stol och tangentbord. Du måste ju berätta det här. Annars svämmar du över.

På skrivarkurser kan det här vara svårt, har jag märkt kanske mer sedan jag själv börjat hålla i sådana. Det smyger sig ibland in statusdemonstrationer, där någon kursdeltagare försöker trycka ner någon annan. Men oftast går det att tillsammans skapa en stämning, en överenskommelse, där de varma ögonens läsning råder. Då tar också deltagarna, och inte bara kursledaren, ansvar för att balansera när någon varit för hård, orättvis och vag i sin bedömning. Det innebär förstås inte att man ska strunta i att påpeka vad som kan förbättras. Enda orsaken att ge textkritik är ju att försöka förmå författaren att göra texten bättre, eller hur? Varma ögon!

 

Senaste bok: Dagsverssamlingen ”Versting” (Karnstedts, 2013)

Senaste skiva: ”Rättvisor & Kontroverser” (tillsammans med Fred Lane) (YTF records, 2013)

Redaktör för och medverkande med novell i kommande novellantologin ”I skuldens skugga” (Litet förlag, 2015)

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × ett =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>