Marit Sahlström Fotograf: Helene Ringberg

Det som måste berättas

Marit Sahlström (född 1976) växte upp i en liten by i Hälsingland men är numera bosatt i Stockholm. Hon arbetar som pedagog och föreläsare med fokus på unga i riskzonen för utanförskap.

Våren 2015 utkom romanen Och runt mig faller världen, som är hennes debut.

 

Jag minns den första texten jag skrev till det som sen blev den här boken. En sen natt för femton år sedan i en liten etta som jag delade med någon som jag inte längre delar mitt liv med. Hen sov i sängen, det var varmt och den franska balkongdörren stod öppen och släppte in ljud från den stora parkeringen utanför.

Oron rev i mig och jag kunde inte sova. Jag behövde en text till en kurs och hade inte hittat något jag fastnat för så jag tänkte att jag skriver den själv. Jag hade en gammal tung laptop som jag vecklade ut och så skrev jag två sidor i ett snabbt tempo. Jag visste inte vad jag skulle skriva, det som kom var en text om ett Odjur. Ett Best som förgiftar och förföljer. Jag var så arg då, på hur livet var. Det var nog mer ilska än oro som höll mig vaken den natten.

 

Sen tog livet överhanden igen och allt fortsatte hända, jag skrev inget på många år. Jag tänkte då att jag ville berätta om det där. Om den där mängden, massan. Om att runt mig faller världen. Och den slutar inte falla. Bara jag orkade någon gång. Bara jag fick hämta andan.

Jag ville berätta att man kan älska någon hur mycket som helst och ändå inte skydda den. Att kärlek inte räcker. Det kan hända ändå.

Jag ville berätta om att det finns en fara med förenklade förklaringar, att tänka att ”det händer inte oss för vi är inte som dem”. Om ensamheten som bäddar in oss som är drabbade. Om skuld och skam som hängs på oss som tyngder över axlarna.

Jag ville berätta om hur det är att stå bredvid när de man älskar inte vill, inte kan, inte får leva. Hur det är att stå där och försöka hålla någons hand. Att stryka någon över håret när morfinet inte längre tar bort smärtan, att se sin förälder sparka sönder köksdörren i ett delirium, att sitta i ett väntrum på psykakuten tillsammans med en vän som skakar i hela kroppen, att gå på stan med sin anorektiska lillasyster och möta alla blickar, att se den man älskar gå rakt ut i havet med vinterkläderna på. Jag önskar det fick ta plats.

 

Jag ville vara den som själv tog makten över mitt liv och valde hur min historia skulle berättas. Inte heller längre bara vara det där, sjukdomar död och katastrofer. Jag ville visa på det där andra som hela tiden fanns bredvid. Kärleken. Livsgnistan. Glädjen.

 

Så när det slutade falla runt om mig kunde jag berätta. Orkade jag berätta.

 

Och det gjorde mig lycklig. Hårda biblioteksstolar, bryggkaffe på fik, ljudet av en gammal skrivare som knackar fram text. Att blicka ut genom ett fönster och se människor och löv virvla förbi. Att böja ner näsan i datorn och förlora mig i tiden. Att stå ut med min egen uselhet. Hur förvirrat och dåligt det än kändes bara fortsätta. Att inte stanna upp och hindra mig. Utan bara skriva på, skriva ut, skriva av. Och lita på att någonstans mitt i all denna konstiga röriga text fanns det som jag ville berätta. Att det kommer fram till slut. Det allra viktigaste.

Victor Estby

De varma ögonens betydelse

Av: Victor Estby, författare, journalist, dagsversmakare, redaktör, lektör och skrivarlärare

 

På en skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola i slutet av nittiotalet lärde jag mig det nyttigaste uttrycket för att hjälpa medskrivande att skriva mer, oftare och bättre: ”Läs med varma ögon”.

Ett par år senare var jag redaktör på Situation Sthlm, textcoachade hemlösa tidningsförsäljare som aldrig publicerat en rad och några av landets främsta författare och journalister. Där först förstod jag de varma ögonens betydelse. Att de är lika viktiga hur många böcker du än gett ut på Sveriges största bokförlag, hur många priser du fått och hur många utrikeskorrespondentuppdrag du än haft för Sveriges största dagstidning.

Fortfarande får jag meddelanden från Situation Sthlms hemlösa tidningsförsäljare som berättar att de slutade skriva efter att jag lämnade tidningen. Orsak: Ingen tog sig längre på samma sätt tid att läsa deras inlämnade texter med varma ögon – läste och gav konstruktiv, gedigen kritik kring språk, innehåll och dramaturgi. Med textens och skribentens bästa för ögonen.

Nyligen avlidne Expressenreportern Jan Lindström, löpsedelsnamn under tidningens storhetstid och tidigare korrespondent i New York och Berlin, skrev regelbundet under ett tiotal år för Situation Sthlm innan han gick bort. Jag blev hans redaktör och han sa en gång att jag var den bästa redaktör han haft. Orsak: De varma ögonen. Han kunde ringa en timme efter att ha skickat ett reportage och undra om vi inte längre ville att han skulle skriva för tidningen. Var han så dålig? Tonen var skämtsam, men i rösten trängdes även allvar och sorg. Jag förklarade att jag suttit i möte och inte hunnit läsa texten än. När jag läst texten och ringde och konkret berömde vad jag tyckte var bra (hans texter innehöll sällan ett onödigt ord, vart och ett vägt i hans ömsinta näve) och någon gång föreslog en liten ändring blev han glad, rentav lycklig, i luren. Jag insåg att alla i branschen beundrade honom, men att få av hans redaktörer under alla år kan ha tagit sig tid att läsa hans texter med den varmögda redaktörens blick. De bara publicerade, han skrev ju bra.

Bodil Malmsten skulle skriva en julnovell till tidningen. Jag fick ta över redaktörskapet för novellerna (senare publicerade vi bland andra Birgitta Stenberg och Arne Dahl/Jan Arnald) sedan Malmsten kommit på kant med kollegan. Orsak: Han hade inte läst hennes novellutkast med varma ögon, bara svarat att texten var för kort. Hon hade slitit med novellen i en vecka eller två och inte fått erkännande för arbetet, för texten. Jag meddelade henne att jag nu tog över redaktörskapet, berömde novellens kvaliteter och föreslog att den kanske kunde utökas något. Inga problem. Vi hade sedan något års vänskap per mail.

Senare har jag som frilansjournalist märkt själv hur få redaktörer som läser texter med varma ögon, hur du sällan vet om reportagen, intervjuerna, krönikorna, verserna är bra eller hur de kunde göras bättre. Samma sak med författarkolleger som läst dina skönlitterära texter. Det är så mycket prestige, armbågande och snålhet i medie- och författarbranschen. Mediefolk tar sig inte tiden, redaktörer skriver för mycket själva, alltför förtjusta i sin egen byline. Istället för att hjälpa de andra skribenterna att bli bättre.

Det ses inte till texten, utan till dig och din position.

I författarbranschen är det värst om du är ganska framgångsrik, då är du likvärdig konkurrent med de flesta. Finns det risk att du kan tränga dig förbi får du ett tjuvnyp. Din novell, din dikt eller ditt romanutkast sågas för att du skrivit den. Du ska veta din plats, någonstans längre ner. Min erfarenhet är att man ska vara försiktig med att lämna sina texter till författarkolleger (även om det så klart finns undantag), de känner sig lätt hotade om utrymmet: stipendiet, förlagskontraktet, publiceringsmöjligheten och positionen. Ibland handlar det mest om brist på enkel pedagogisk förmåga eller helt enkelt ointresse för varför man bett personen läsa texten: Få förslag på hur den kan bli bättre, bara pekande på vad hen tycker är dåligt. Och många gånger får du inte ens reda på det eftersom omdömet är svävande och svårt att använda för att utveckla texten. Professionella redaktörer och lektörer är ärligare, mer intresserade av texten än vem du är (lektörer och författare är till och med ibland anonyma för varandra) och framför allt har de varmare ögon. Å andra sidan – har du tillräckligt mycket som ska ut har du inget val som skrivande person. Du fortsätter i alla fall, trots sågningar, snytingar och jävelskap, och gnetar på, nöter stol och tangentbord. Du måste ju berätta det här. Annars svämmar du över.

På skrivarkurser kan det här vara svårt, har jag märkt kanske mer sedan jag själv börjat hålla i sådana. Det smyger sig ibland in statusdemonstrationer, där någon kursdeltagare försöker trycka ner någon annan. Men oftast går det att tillsammans skapa en stämning, en överenskommelse, där de varma ögonens läsning råder. Då tar också deltagarna, och inte bara kursledaren, ansvar för att balansera när någon varit för hård, orättvis och vag i sin bedömning. Det innebär förstås inte att man ska strunta i att påpeka vad som kan förbättras. Enda orsaken att ge textkritik är ju att försöka förmå författaren att göra texten bättre, eller hur? Varma ögon!

 

Senaste bok: Dagsverssamlingen ”Versting” (Karnstedts, 2013)

Senaste skiva: ”Rättvisor & Kontroverser” (tillsammans med Fred Lane) (YTF records, 2013)

Redaktör för och medverkande med novell i kommande novellantologin ”I skuldens skugga” (Litet förlag, 2015)

 

 

Marika Hoppare

Att skriva och illustrera en barnbok

Jag heter Marika Hoppare och debuterade 2015 med bilderboken Skrotingen – Bankeli Bonk! Både som författare och illustratör. Föddes gjorde jag 1981 i Härnösand som kallas Porten till Höga kusten eller Staden bakom flötet, beroende på bitterhet – alternativt humorhöjd.

Jag har studerat och jobbat med film och visuella effekter i Sverige, Los Angeles och Köpenhamn sedan 2003 och hamnade till slut helt slumpartat i Söderhamn där jag fann kärleken och valde att slå rot. Tillsammans har jag och min sambo med åren skaffat två hundar och skapat två döttrar. 2013 insjuknade jag i utmattningssyndrom och blev långtidssjukskriven. Jag gick från att ha haft koll på allting och effektiviserat allting hela tiden till att inte orka eller vilja göra någonting över huvud taget. Efter några månader började jag dock på läkarens inrådan att i terapeutiskt syfte återuppta någonting kreativt, i mitt fall att rita. Det blev en oas och jag är nu övertygad om att kreativitet och min hälsa är korrelerade.

 

Jag kommer i det här gästinlägget att beskriva hur jag går tillväga när jag skriver och illustrerar för barn, i förhoppning att det ska intressera och inspirera.

 

Oftast får jag mina idéer från ord eller ordföljder som roar mig eller rullar skönt i munnen. Mycket sällan börjar jag med tanken om en karaktär, händelse eller intrig. Processorn jobbar hela tiden i bakhuvudet och bearbetar ordet eller ordföljden som jag fastnat för och till slut växer det till en idé. Min kommande bok uppstod t.ex. ur ett underfundigt namn som jag sedan vävt en historia kring. I fallet med Skrotingen – Bankeli Bonk! så fick jag idén till boken genom att min yngsta dotter alltid bankade på glasväggen när jag duschade. Jag gjorde en ramsa av bankandet baserat på de svenska vokalerna som min lågstadiefröken – Elsa med läppstift på tänderna – alltid tragglade med oss. Bankeli, bonkeli, bunkeli, bånkeli, benkeli, binkeli, bynkeli, bänkeli, bönk!
Jag har utformat en strategi baserad på grundidén i snöflingemetoden som jag använder när jag skapar mina böcker.

  1. Formulera en mening som övergripande beskriver vad boken handlar om.
  2. Utveckla meningen till en längre sammanfattning utan att gå in på detaljnivå.
  3. Gör separata beskrivningar samt skisser av karaktärerna.
  4. Skriv ett första utkast av hela boken.
  5. Ge till provläsare.
  6. Redigera

 

När jag har händelseförloppet klart för mig börjar jag att jobba fram designen av mina karaktärer med de uråldriga verktygen penna och papper för att senare gå över till digital bearbetning. Att ta fram en karaktär är ett viktigt steg och ska inte stressas fram. Många gånger har jag varit nöjd med en karaktärsdesign och sedan låtit den vila ett tag. Då kan jag se designen ur ett nytt perspektiv och oftast ändrar och utvecklar jag karaktären flera gånger innan jag är helt nöjd. Jag arbetar parallellt med manuset och karaktärsskisserna som växer fram ur varandra. Skrotingen_Omslag_582x591
Då texten är klar går jag in i nästa fas – att organisera formgivningen av innehållet. Jag använder mig av ett layoutprogram där jag noggrant för varje uppslag kan planera var texter och illustrationer ska vara. Här kan jag också se vilka bildutsnitt som lämpar sig och om något textstycke inte fungerar som tänkt. Jag gör slarviga digitala skisser av alla illustrationer och adderar dem i programmet. Vid det här laget har jag en fullständig planering och överblick för att effektivt kunna arbeta med illustrationerna och undvika onödigt arbete.

 

 

I mitt ritprogram på datorn gör jag om varje skiss till slutgiltiga konturer. Eftersom jag har min bakgrund i den digitala världen så föredrar jag att göra mina illustrationer digitalt även om gamla skolan ger en helt annan fingertoppskänsla och autenticitet. Men för mig kan ingenting slå möjligheten att radera, flytta, skala, rotera eller ångra ett pennstreck. Speciellt inte med dagens förfinade ritprogram med utmärkta plugins för den som vill skapa en analog stil digitalt. När konturerna är färdiga går jag tillbaka till första uppslaget och färglägger varje bild i kronologisk ordning, även detta i mitt ritprogram. Omslaget är det sista jag gör då jag anser att det är först när innehållet är klart som jag kan avgöra vad som bäst kan representera boken. Så, lättare sagt än gjort. Boken är klar. Jag är fast i tron att planering och organisering är din bästa vän när du skriver och illustrerar. Sedan inte sagt att mina metoder fungerar för alla utan jag lever efter devisen att om resultatet blir bra har man gjort rätt.

 

Om du är intresserad av att veta mer om mig kan du följa mig på Facebook, Instagram eller surfa in på min hemsida.

 

/ Marika Hoppare

Fil 2015-08-24 08 48 33

Drömmen att bli författare

Mitt namn är Gabrielle och jag driver bloggen Läsa och Skriva. I den vill jag berätta för världen om böcker den borde läsa och delge mina våndor i romanskrivandet. När Magnus frågade om jag ville göra ett gästinlägg på Litteratursalongen tackade jag givetvis genast ja. Bloggar och communitys om skrivande är ju utmärkta mötesplatser för oss lagom introverta författaraspiranter att utvecklas på och jag vill gärna lära känna fler med samma starka intresse. Jag tror att vi kan hjälpa varandra. Idag tänkte jag prata om den där drömmen som vi förmodligen delar.

Gabrielle Hult

Gabrielle Hult

I P1’s program Kropp & Själ sändes nyligen ett avsnitt om livsdrömmar och vi fick veta att det var oerhört vanligt att människor ville ge ut en bok. Nu handlade programmet mer om vad en som har en livsdröm skulle göra för att helt eller åtminstone delvis förverkliga den och det handlade mindre om anledningarna till varför vi har de där drömmarna om just exempelvis ett författarskap. En förläggare intervjuades och menade att han kunde avgöra om ett manus innehöll något som han kallade för ”nödvändighet”, det vill säga när författaren bara måste skriva just den där historien. Han menade att det i grund och botten handlade om att alla ville bli älskade och programgästerna spekulerade i att det skulle vara ”fint” att vara författare och att det var därför som så många drömde om det. Någonstans handlade diskussionen i slutändan om huruvida vi faktiskt blir lyckliga när vi nått vår livsdröm. Enligt min mening är detta ett snedvridet sätt att angripa ämnet livsdrömmar.

Jag tror att dilemmat ligger i just detta; att vi på grund av samhällets normer förutsätter att vi måste kräva av våra drömmar att de ska göra oss lyckliga. För min del kommer jag inte att bli ett dugg lyckligare den dagen jag ger ut min första bok. Jag kommer att bli glad, det kan jag se framför mig, men likväl förbannat kommer livet att fortsätta vara livet; jag kommer fortfarande att vara livrädd för att bada i naturen (sjöodjur, maneter, sjöborrar, hajar, gäddor) och höjder (flygplan, berg, balkonger) och att bli lämnad av någon jag älskar. Jag kommer fortfarande att inbilla mig i explicita bilder att jag själv och andra människor krossas av bilar så fort någon kör snabbt på vägen och oroa mig för kärnvapenbomber ska slå ner helt plötsligt över Göteborg. Att få ge ut hundra böcker kommer inte att bota något av allt det som hämmar mig i min vardag och det är jag medveten om. Om jag ska hitta svaret på frågan om varför jag skriver måste jag gå djupare än så – djupare än önskan om att vara lycklig. Det är inte speciellt lätt att gräva så djupt. Spaden stöter gång på gång i något hårt och så är det stopp igen. Jag tror att den där stenen helt enkelt är mitt innersta jag, min kärna.

Varför skriver du? Är det för att uppnå lycka eller gör själva skrivandet dig lycklig i stunden? Är det kanske helt andra saker som gör dig lycklig men skrivandet är något som du bara måste göra? Vad jag försöker att säga är väl att för att något ska kännas viktigt måste det inte göra dig lycklig. Det kan exempelvis kännas bra och viktigt att ge en svältande människa mat men inte blir du lycklig av att beskåda hennes misär under tiden som du gör din gärning. Kanske är den där svältande människan rentav författardrömmen som du när genom att fortsätta skriva; men när författardrömmen är mätt och belåten, har lagt på sig ett antal kilo och lyckats få ett jobb, ja vad gör du då? – Vem behöver dig då?

Jag tror inte att det är superviktigt för ditt fortsatta skrivande att veta exakt varför du skriver. Många stora författare har inte den blekaste aning om varför de ”måste” skapa. Men jag tror att det kan vara en nyckel till att lära känna dig själv bättre och kanske därmed bli lite lite lyckligare.

 

/

Gabrielle Hult

http://lasaochskriva.com

tips

Är du Litteratursalongens nya krönikör?

Litteratursalongens tilltänkta söndagskrönikör har tyvärr fått lämna återbud vilket innebär att platsen för tillfället är vakant. Om du är intresserad av att bli Litteratursalongens krönikör kan du skicka in din intresseanmälan här. Rubricera mailet med ”Krönikör”. Men innan du gör det bör du kontrollera att följande beskrivning passar in på dig (eller kommer göra det i framtiden):

 

Du är en litteraturälskande ordkonstnär med pennan i högsta hugg. Ingen litterär trend passerar dig ignorerad och okommenterad. Du rör dig lätt mellan högt och lågt, drar dig inte för att jämföra E. L. James med Anaïs Nin eller Chewbacca med Jan Guillou. Du är villig att gräva ner dig i en enskild detalj och upphöja den till allmängiltighet men också ifrågasätta allmängiltiga slutsatser i olika debatter i den mediala världen. Du gillar att spana trender och lägga din penna i blöt där du anser att din åsikt är nödvändig för att höja kvaliteten på diskussionen.

Kort sagt: Det enda som krävs av dig är att du älskar litteratur och vill och kan skriva om det i en krönika varannan söndag.

 

Om du fortfarande är intresserad skicka ett mail och berätta om dig själv och varför du tror att detta högklassiga och förhoppningsvis intellektuellt stimulerande uppdrag skulle passa dig. Alla är välkomna med sin intresseanmälan Skicka den senast söndagen den 23 augusti 2015.

 

 

Förväntansfullt,

Magnus Lindström

litteratursalongen

Författarcoach eller skrivcoach

Kärt barn har många namn.

Finns det då någon skillnad undrar du säkert nu. Svaret är nog nej. Det är säkert som så att vi som sysslar med detta har olika tillvägagångssätt och ingångar till texten men resultatet är det samma. Coachen, läraren, pedagogen eller vad hen än vill kallas kommer vara ett bollplank under vägen mot ett färdigt manus. Det är som en lektör men som finns där under tiden man skriver. Du får stöd, råd och feedback under skrivprocessen. Du sätter upp mål och rutiner för ditt skrivande och ökar därför dina chanser att faktiskt skriva färdigt ditt manus. Om du hanterar ditt skrivande som vilken annan viktig del av ditt liv och ger det den tid och utrymme det förtjänar då kommer rad läggas till rad och ditt sidantal öka kontinuerligt. Du kommer in i din berättelse på ett helt annat sätt än när du skriver då och då och det är en stor skillnad. Det blir lättare att skriva och dina hinder för att sätta dig ner och fylla den där blanka sidan med välformulerade meningar blir färre och färre. Men framför allt, du slipper sitta ensam med din text och våndas över om den är tillräckligt bra och så småningom när tvivlet har vunnit, begrava den djupt ner i mappsystemet eller rent av radera skiten. Så skaffa dig ett bollplank och få returer på de bollar du slår iväg. Det är mycket roligare än att springa och leta efter bollen och hitta den var tredje månad, bara för att slå iväg den igen.

 

När det gäller just en författar- eller skrivcoach så är det extremt viktigt att man är nöjd och att kemin fungerar. Det kommer inget gott ur ett samarbete om man har olika åsikter om det mesta och inte kan komma överens. Naturligtvis har den som skriver sista ordet när det gäller sin text men å andra sidan har coachen fått betalt för att uttrycka sin mening. Det kan bli konflikt. Då är det viktigt att man kan byta coach om man inte är nöjd. Därför har Litteratursalongen ett lite annorlunda upplägg än andra coacher. Här betalar du inte allt i förväg utan kunskap om vem det är du ska samarbeta med, du betalar efter hand, efter faktiskt utförd tjänst. Känner du att du inte vill eller kan fortsätta skriva ska du inte heller känna dig tvungen bara för att du har betalat en stor summa pengar. Hos Litteratursalongen kan du prova på och sedan avbryta om du inte är nöjd eller om du upptäcker att det här med att skriva en lång roman inte var något för dig. Då har du bara betalat för den tjänst som faktiskt har utförts.

 

Läs mer om hur samarbetet ser ut på Litteratursalongens vis här. Välkommen att prova på!

Therese Granwald

Gästbloggare: Therése Granwald

Therése Granwald drog sitt första andetag i Visby och hoppas göra så även med det sista. Men just nu andas hon lundaluft där hon bor och arbetar som lärare på Lunds Universitets Författarskola. 2015 debuterade hon med den kritikerhyllade romanen Ty riket är ditt på Lo Söllgårds förlag, en roman om den destruktiva kärleksrelationens konsekvenser, en uppgörelse med ”romantiken”. Romanen tog sju år att skriva men det fanns stunder av flöde under denna tid som gjorde det värt det. Du kan läsa mer om Therése och Ty riket är ditt här.

 

Jag sitter på en solhet strand på Rhodos under ett parasoll och läser Margaret Atwoods Upp till ytan (översättning Vanja Lantz, originaltitel Surfacing) och det slår mig att jag hör författarens flow.

 

Som exempel:

Våghalsigt tog jag sats och dök. Blekgrönt, sedan mörker, skikt efter skikt, djupare än förut, sjöbotten. Vattnet tycktes ha tjocknat, ljusprickar dök fram och kilade undan, röda och blå, gula och vita, och jag såg att det var fiskar, djupets invånare, fenor kantade med fosforescerande gnistor, tänder som neon. Det var underbart att vara så djupt nere, jag såg på fiskarna, de simmade som bilder bakom slutna ögonlock, mina ben och armar var tyngdlösa. fritt svävande; jag glömde nästan bort att leta efter klippväggen och skepnaden. (s. 168)

 

Jag tänker: ingen kan skriva detta utan att vara i flow. Det går inte. Det finns ett tillstånd där texten skriver sig själv. Där orden trillar efter orden som dominobrickor eller regndroppar eller forsande solsken och detta, det jag läser nu, det måste vara skrivet i ett sådant tillstånd. Texten, dess stil framför allt bildspråket har sin egen logik och när jag läser tillbaka, återvänder till de inledande sidorna, då hör jag det inte där. Där kan jag beundra hantverket, anslaget, medvetenheten. Men längre in i texten glimmar det. Det forsar och brusar.

Jag tar paus i läsningen. Andas. Semesterorten är på dekis. Som ett sumphak dit man går i bästa fall av nostalgiska skäl men troligen mest av bristande ork eller engagemang. Jag är på sista minuten. Det finns ingenting med platsen som hör hemma i bokens värld, den jag är i när jag sänker blicken till sidan. Ändå vill jag nästan inte återvända ner, drar mig för att dyka.

Jag är avundsjuk. Så är det. Avundsjuk på flödet. Jag undrar om jag någonsin får uppleva det igen. Det är ett rus, ett fantastiskt, underbart rus. När jag skriver är det hela tiden minnet av det ruset som får mig att fortsätta. Känslan av att ha hållit andan. Varit under ytan, djupare, djupare, utspända gälar, evigt syre, undervattensliv, perfektion, vattenkupa, ensamsvävande, evighetsrymd. När den finns. Åh de dagarna! Åh de sidorna! Men åh, så sällan. Nästan aldrig. Finns det ett sätt att snabbare ta sig dit? En genväg? En metod?

Den enda jag vet är att stanna. Att sitta kvar, lite till, lite till. Inte ge sig. Komma in i skrivandets andra andning. Men inte alla texter kommer dit. Väldigt väldigt många måste kastas och glömmas, andra klassas som okej, men få, få blir plötsligt en liten gnutta magiska. Författaren en fiskmänniska.

Men vad är flöde? Míhaly Csikszentmihalyi, professor i psykologi som forskat om kreativitet (boktips i ämnet: Flow : den optimala upplevelsens psykologi), beskriver flöde, ”flow”, som ”en fullständig koncentration samt en känsla av intensiv eufori och tidlöshet”. Visst låter det som ett underbart tillstånd? Och ja, det är det också. Men det är ovanligt att detta tillstånd är beständigt genom ett helt bokprojekt. Flödet bor granne med tvivlet och självkritiken och dessa två är Jokern och Vesslan. Ständigt dessa. Ibland så känns det mest som att en ond Glenn Strömberg sitter på min hjärnläktare och kommenterar, och jag spelar aldrig för IFK Göteborg eller Benfica när han är igång. Nej då. För att tysta honom har jag hörlurar i, Joni Mitchell skrämmer bort honom, och Imogen Heap. Båda två är bra för flödet. Jag har andra flödeshjälpare: avgränsad begränsad tid, vacker utsikt, en drömläsare, tidiga morgontimmar eller suddiga nattdito och läsning. Läsning som Upp till ytan. När jag har slutat vara avundsjuk och mörkret sänkt sig över solbäddarna ska jag skriva, ska jag jaga det, ska jag ner under ytan.

Bengt Andersson

Han vinner en egen författarcoach hos Litteratursalongen

Av de sextionio bidrag som kom in var det ett som drog det längsta strået efter målfoto. Det var otroligt jämnt och många bidrag höll väldigt hög kvalitet. Jag har försökt formulera en motivering till vinnarbidraget och här följer en sammanfattning av det som fångade mig:

Med en suggestiv ton och en väl avvägd detaljrikedom målar han en levande tavla för läsaren. Han bjuder in att betrakta händelseförloppet från extremt nära håll och från rad ett är man fast.

Nu är det hög tid att vinnaren får presentera sig själv.

 

Jag heter Bengt Andersson och har aldrig haft en dröm om att bli författare.

Förrän nu.

Jag har alltid haft lätt för ord, alltid haft ett stort ordförråd och alltid kunnat prata min väg fram genom livet. Den möjligheten förändrades när jag för tre år sedan sprang in i väggen. Plötsligt blev jag stående utan ett ord på min tunga, med en skalle som var tom. Det var då min idé om en film blev en bok. Det var då mitt liv fick en ny dröm.

Min mamma var byns bästa bagare, vår frys var alltid full av de godaste kakor. Eller, hur var det nu igen? Var det inte så att jag ofta smög till vår frys, plockade de godaste kakorna från burkarna och la mig i sängen och läste. Wahlströms ungdomsserie med grön rygg. Spännande deckare för en ungdom. Bok efter bok.

Fotboll spelade jag mest för att det förväntades av mig.

Det som stoppade mig från att utnyttja allt jag visste och kunde var min blyghet. I många år har jag kämpat för att bli av med vad en skådespelare skulle kalla en kraftig rampfeber. Att våga. Utan rädsla att misslyckas. Ibland kan jag känna i hela kroppen att jag lyckats.

När jag för tre år sedan började skriva så fanns inga sådana tankar. Allt som gällde var att få tillbaka orden. Att kunna känna trygghet i ett samtal, slippa oron för att sakna ord. Döm om min förvåning när jag märkte en helt ny värld, när orden blev levande och skapade karaktärer, händelser och upplevelser jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag visste inget, internet var källan, jag var en svamp. Jag läste om gestaltning och intriger, miljöbeskrivning och dialoger. Jag var i himlen och tiden stod still när jag skrev. Hade jag ätit? Var det jag eller frugan som skulle hämta barnen?

Först höll jag det hemligt, sa det inte till någon. Rädd för att bli förödmjukad. Inte kunde väl jag skriva? Precis som med blygseln så tvingade jag mig till att få orden bedömda. Utmanade mig själv för att utvecklas. Men det är ju bra ju! Så sa dom som fick läsa och mitt ego växte. Skulle jag våga skicka in? Jag har ju ändå ingen chans? Det finns så många som skriver så bra…

 

Just nu bygger Raw Designs Bengt Anderssons kommande författarplattform där ni kan ta del av Bengts tankar om skrivande i allmänhet och hans romanprojekt i synnerhet. Han kommer själv berätta mer om sitt projekt när hans sida väl drar igång inom kort. Ni kommer kunna följa Bengts resa på hans egen sida anderssonbengt.se och om ni inte vill missa hans första inlägg så kan ni gilla hans sida på facebook här under.

Bassem Nasr

Svårt att vara del av demokratin utan läs- och skrivförmåga

Bassem Nasr är miljöpartist och sitter i demokratiberedningen i Malmö kommun samt arbetar med regional utveckling i Region Skåne. Han har tidigare arbetat med att stötta nyanlända invandrare i att lära sig svenska och etablera sig i svenskt arbets- och samhällsliv.

 

Med jämna mellanrum kommer oroväckande rapporter om svenskarnas bristande läs- och skrivförmåga. Den statliga Litteraturutredningen kom bland annat fram till att läsklyftan ökar och utredarna varnade för en ”förlorad generation”. Utbildningsstudien PISA pekar på en ökad andel svenska elever som saknar grundläggande läsförståelse. Skolverket beskriver i sitt projekt ”Forskning för skolan” hur viktig läskunnigheten är för olika former av kunskapsinhämtning samt förmågan att uttrycka sig. Arbetsförmedlingens återrapporteringar till regeringen visar på svårigheterna med att få nyanlända analfabeter i arbete. Rapporter av detta slag skapar ofta debatt kring utbildning och arbetsmarknad.

 

Att kunna hantera det skrivna ordet är nämligen många gånger en förutsättning för att klara sig genom arbetslivet. Det handlar både om professioner av administrativ karaktär och praktiska yrken med arbetsuppgifter som ställer krav på att kunna tillgodogöra sig text, till exempel för att kunna förstå en kundorder. Även när yrket inte kräver läs- och skrivkunnighet så kan teoretiska moment vara en icke oväsentlig del av utbildningen, detta inte minst då många yrken akademiserats på senare tid. EU-kommissionären med ansvar för utbildningsfrågor Androulla Vassiliou bekräftar denna bild och menar att européer med bristande lässvårigheter ”får svårare att hitta jobb och riskerar drabbas av sämre livskvalitet”.

 

Konsekvenserna av att som vuxen ha läs- och skrivsvårigheter har många gånger betraktats utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv vilket är befogat och förståeligt, men jag menar att de demokratiska aspekterna inte fått sin rättmätiga uppmärksamhet. Personer, oavsett läs- och skrivförmåga, kan på egen hand eller med viss assistans gå och rösta var fjärde eller femte år (Europaparlamentet). Men en deltagande och djupare demokrati omfattar så mycket mer än rösträtten. För den som inte kan läsa och skriva är det flera delar av demokratin som hen inte kan ta del av.

 

För att kunna delta i det demokratiska samtalet behöver medborgaren omvärldsbevaka och inhämta ny kunskap. Det kan till exempel handla om att följa med i nyhetsrapporteringen, läsa på om olika partiers förslag och utröna vad lagen säger om en särskild fråga. Även för hen som är läskunnig kan något av ovanstående vara en svår uppgift, men för hen som har läs- och skrivsvårigheter är uppdraget ouppnåeligt. Demokratiforskaren och statsvetaren Rune Premfors sammanfattar de empiriska studierna på området och slår fast att medborgarnas kunskap är en av ”demokratins allra viktigaste förutsättningar” (Premfors, Den starka demokratin, sidan 41). Med begränsade möjligheter att inhämta kunskap mister medborgaren alltså en av grundförutsättningarna för deltagande i demokratin.

 

En annan del av den parlamentariska demokratin handlar om de politiska partierna. Det finns vitala och viktiga utomparlamentariska aktörer, men tveklöst sitter den tyngsta formella makten hos politiker i de olika politiska partierna. En snabb titt på de politiska partiernas hemsidor visar att det allra mesta är i skriftlig form, till exempel interpellationer, debattinlägg, rapporter, motioner och presentationer. För den medborgare som vill lära sig mer och fördjupa sig i partipolitiken blir det en väldigt svår uppgift. Inte heller kan personen göra sin röst hörd på samma sätt som de flesta andra. Mycket av den politiska dialogen sker skriftligt och för medborgare som saknar denna förmåga så försvåras således möjligheten att delta i det politiska samtalet. Yttrandefriheten är en viktig beståndsdel i både regeringsformen och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna men även om den finns formellt sett är den vingklippt för den som saknar skrivförmåga. Medborgare med läs- och skrivsvårigheter har alltså svårt att skaffa kunskap om samhällsfrågor, engagera sig i partipolitiken och uttrycka sin politiska åsikt. Och följaktligen är hen begränsad när det kommer till att göra välavvägda överväganden i samband med att lägga sin röst i valen. Det är uppenbart att denne medborgare inte har samma demokratiska möjligheter som andra. Förloraren är inte bara hen, utan hela samhället drabbas när vi har ett styrelseskick som en del medborgare inte kan vara en del av.

 

Det som gör det extra bekymmersamt är att medborgare som inte kan läsa/skriva drabbas både när det gäller arbetsmarknad och demokrati och för vissa grupper är läget särskilt allvarligt, till exempel nyanlända analfabeter, ungdomar med lågutbildade föräldrar och personer med funktionsvariationer. På europeisk nivå nämns romer. Den svenska demokratin är bland de starkaste i världen och hamnar i topp i samtliga etablerade bedömares ögon. Men vi kan inte vara nöjda när en del människor inte får vara med. Eftersom läs- och skrivkunnigheten är en förutsättning för att fullt ut kunna åtnjuta sina demokratiska rättigheter bör det vara samhällets skyldighet att göra sitt yttersta för att säkerställa denna för så många medborgare som möjligt.

 

Bassem Nasr

note_paper_attached_Photo_Free_Download_-_2015-05-07_16.09.19

Vem vinner en författarcoach?

Det är den stora frågan.

Tävlingen är avslutad och under fredagskvällen fick inboxen arbeta ordentligt. Totalt skickade sextionio deltagare in bidrag under tävlingsperioden. Och kvaliteten på bidragen visar att det är många som kan skriva i Sverige men inte nått hela vägen fram än. Så snälla fortsätt skriv och kämpa med att nå ut med era berättelser, både ni som inte kommer vinna tävlingen och ni som inte deltog denna gången. Fortsätt! Er tur kommer.

Eftersom det stormade i brevlådan igår kommer det ta några dagar innan vinnaren kan utnämnas men under kommande vecka lämnas definitivt besked, först till vinnaren men sedan också på hemsidan. Vinnaren kommer att presenteras, likaså skrivprojektet. Vinnaren får förutom en författarcoach även en egen författarblogg och naturligtvis kommer ni kunna följa vinnaren på Litteratursalongens blogg men även vinnarens egen sida så småningom. Där kommer vinnaren blogga om allt som har med skrivprocessen att göra, hur romanprojektet framskrider, egna funderingar kring skrivande och naturligtvis kampen för att hitta ett förlag att ge ut romanen.

Ni som var så pass snabba att ni skickade in era tävlingsbidrag bland de trettio första kan vänta er en respons på er texten i inboxen under kommande vecka.

Så håll ut! Vinnaren presenteras inom kort. För att inte missa vem som vinner och påbörjar sin resa mot ett färdigt manus, anmäl dig till nyhetsbrevet eller gilla Litteratursalongens sida här.

 

Trevlig helg! =)

 

/ Magnus