Amanda Tartt 160215 v11

Att skriva erotik

 

Amanda Tartt föddes i England och har via sin uppväxt i Göteborg och många års resande åter slagit sig ned i London. Nu driver hon ett ekologiskt café och försöker göra det bästa av allt hon tagit till sig under sina snart 40 år på den underbara planet hon kallar sin trädgård. Här berättar Amanda själv om hur det började, var hon befinner sig i dag, och vad som kanske händer i morgon. Vägen går i erotikens bana och den 7 mars ger hon ut sin fjärde novell, Chianti. Hennes tidigare noveller, Choklad, Champagne DP och Chevalier håller sig kvar på adlibris topplistor. Amanda har samlat allt på sin nya hemsida, amandatartt.com.

 

I stort sett sedan jag började resa i tjugoårsåldern har jag fört någon slags resedagbok. Tillsammans med en liten kamera, som efterhand byttes ut mot någonting mer sofistikerat, gav jag mig ut i världen. Först var det förstås kortare semesterresor, men sedan blev jag borta längre och längre. Tro mig, jag hade inte obegränsade finanser, men jag tog ströjobb där jag befann mig, serverade på någon bar eller restaurang, jag har till och med knutit blomsterhalsband på Hawaii. Allt finns nedtecknat, med tanken att någon gång ge ut en resedagbok, kanske tillsammans med bilder jag tagit och teckningar jag gjort. Men jag har inte hittat en bra struktur för hur den ska se ut.CHAn_OMSLAG DP

 

I stället började jag skriva noveller. Jag tänkte mig en samling av korthistorier över människor jag mött, händelser jag varit med om, saker jag sett och upplevt. Då hade jag kommit tillbaka till London och höll precis på att starta mitt café. Jag hade hittat en lokal som var perfekt, men den behövde göras i ordning och det var damm och färg överallt. Arbetarna hade gjort grovjobbet, och mina ovärderliga vänner hjälpte mig med slipandet och målandet. Mitt i allt det fick jag en lust att börja skriva, en iver som inte gick att stoppa. En kväll när jag var ensam kvar och det värsta dammet var borttvättat, tog jag fram min dator och satte mig och skrev.

 

Jag hade inte alls tänkt mig skriva erotik. Men när jag satt där, så dök tankarna upp på en kille jag träffat i Grekland många år tidigare. Han hade kommit in på restaurangen där jag jobbade, i smutsiga snickarbyxor utan någon tröja under. Han hade tillbringat dagen just med att renovera en lokal som så småningom skulle bli en bar. Varför inte börja med honom? tänkte jag. Vi blev vänner, tyvärr inte mer, eftersom han hade pojkvän. Men jag suktade alltid efter honom och dagdrömde om hur han ändå skulle falla för min oemotståndliga charm. Det gjorde han – inte. Men i min novell var det jag som bestämde, också över hans känslor. Resultatet blev väl inte sådär strålande. Jag visade det för en kompis som är journalist. Hon hjälpte mig att hitta rätt, att se vad som fungerade och vad som måste strykas.

 

Den novellen kanske kommer ut en dag, men jag behöver nog fila lite till på den, kanske skriva om den helt och hållet. Hur som helst upptäckte jag hur roligt det var, både att skriva och att känna hur historierna fick eget liv. Just då var jag dessutom singel, så att låta tankarna vandra precis dit de ville var nog också ett sätt att leva ut mina lustar. Och vem dagdrömmer inte om vad man skulle vilja göra med en flirt på tunnelbanan, en elegant kostymkille eller ett par snickarbyxor där man kan ana en muskulös kropp innanför tyget. När jag skriver är jag nog lite mer hämningslös än i verkliga livet, tyvärr. Hur som helst, reseskildringen får nog vänta ett tag.CHOn_OMSLAG

 

Självklart utvecklas man i sitt skrivande, ju mer man skriver. Det är inte annorlunda när man skriver erotik. Kanske tvärtom, när jag tänker efter. Att skriva erotik är nog inte svårare än att skriva någonting annat, även om jag läser om många som tycker att det är svårt att skriva om sex. Men det kräver kanske mer träning, innan det känns och blir naturligt, både för författaren och för läsaren? I min första novell, den som bara kanske får se dagens ljus en dag, försökte jag för mycket. Jag ville att det skulle vara så eggande som jag kände det inombords, men vägen från mitt huvud, eller från underlivet, var för krokig och lång. Resultatet på pappret kändes klumpigt och stelt och inte smidigt och kattlikt som jag ville. Ju mer jag skriver, desto naturligare blir det, desto mindre ansträngt. Jag känner det själv och mina två återkommande bloggrecensenter säger samma sak. När jag förra veckan fick ”godkänt” från förlaget för min femte novell, så sa de också just det.

 

Att skriva om sex i en icke-erotisk roman måste vara annorlunda eftersom sexet bara blir en detalj. Världens bästa deckarförfattare behöver inte vara bra på att skriva sexscener. Om hen skriver en sådan scen per bok, och om hen ger ut en bok per år, eller kanske vartannat år, så blir det inte mycket erotik att träna på. Den som bara skriver erotik har förstås en annan sits.

 

Hur blir det då om en erotisk novellförfattare, som jag själv, skulle skriva en erotisk roman? Blir det inte för mycket av det goda? Kanske, kanske inte. Om man bara skriver en enda erotisk scen på trehundra sidor kan det nog absolut bli både långtråkigt och tjatigt. Vem kan variera sig i all oändlighet? Hur många sexleksaker behöver man för att fylla en hel bok? Vem har sett en porrfilm från början till slut? Jag tror att svaret ligger i att hitta en bra kompromiss. Erotic Crime som genre är ett sådant exempel. Man måste helt enkelt ha en bra story som bär sig själv, och sedan krydda rejält med erotik, enligt eget tycke och smak. En erotisk novell är nästan det motsatta. Jag har för det mesta två eller tre scener som får lov att ta mycket plats, men till det behövs en ram, en miljö och karaktärer som kan ta sig an det hela. Trots det, för min del, så börjar det nästan alltid med en person som inspirerar mig till en miljö, och de två tillsammans till vad som faktiskt ska hända.CHIn_OMSLAG

 

En sak som jag tyckte var svårt i början och där jag ibland fortfarande inte vet hur jag ska ställa mig, är språket. Ska man använda k- och f-orden, eller mindre ”dirty” ord? Ska man använda sig av liknelser och i så fall, hur gör man för att inte hamna i floskelträsket? Där tror jag också att man måste använda sig av ett språk som känns naturligt för en själv. Jag har svårt för k- och f-orden, men ibland känns det rätt ändå, när det blir riktigt hett och det helt enkelt inte går att hålla ett blommigt språk. Jag fick förresten en väldigt fin komplimang av bloggaren Boklysten när hon läst min novell Champagne DP: ”Och det märks tydligt att det är en kvinna som skriver för kvinnor – språket är rakt men det blir aldrig snaskigt eller fult och som kvinna uppskattar jag det.”

 

Det är skillnad när man skriver på engelska. Jag har aldrig skrivit en novell direkt på annat än svenska, men jag har nyligen översatt mina fyra första noveller till engelska och där känns det mer naturligt att använda ett mer direkt språk, i alla fall oftare än på svenska. Kanske är det en vanesak? Under året hoppas jag att det blir dags för utgivning av de engelska varianterna. Dessförinnan måste en engelskspråkig redaktör gå igenom dem, och det ska bli verkligt intressant att se vad hon eller han tycker. CHEn_OMSLAG

 

Och så till sist frågan som jag får allt oftare: ska du inte skriva en roman? Hittills har jag inte velat säga någonting om det, men Litteratursalongen får scoopet: JA, jag har börjat arbeta på en synopsis. Grundhistorien är klar och det känns riktigt spännande och jag har fina miljöer som jag äntligen kommer att ha ordentligt med plats för att utveckla. Erotiken kommer att finnas som en naturlig själ genom hela berättelsen. Jag tror att det blir någonting nytt, som inte redan finns, i alla fall inte i Sverige. För att inte binda mig vid någonting kommer jag också att introducera en ny huvudperson. Sanna, som finns med i alla mina noveller, kanske får en liten biroll, det får vi se. Kanske får jag själv vara med på ett hörn?

 

Stort tack, Magnus, för att jag fick komma till Litteratursalongen och blogga. Välkommen till mig på amandatartt.com.

 

Amanda

Amanda Tartt 160215 v11

Peo Bengtsson
Fotografi: Sofia Svärdh

Låt mig få ta reda på något själv

PEO BENGTSSON är född 1971. År 2010 startade han bloggen Stockholm Under Ytan, med kortnoveller som snabbt nådde en stor och trogen publik. År 2012 kom hans debutroman, Mannen utan ryggrad. Han har även skrivit relationsromanerna Kärleken passerade här en gång (2013) och Så länge du är min syster (2014). Under 2015 har Peo även experimenterat med en spännande textväxling på Instagram under ”Breviexil” och även bloggat för Books & Dreams. Den 21 mars utkommer han med sin fjärde roman, Vara Frank, på Massolit Förlag.

Texten nedan är den tredje av tre högst personliga reflektioner om litteratur av Peo Bengtsson hos Litteratursalongen. Om du missade den första kan du läsa den här. Nu lämnas ordet över till Peo:

 

Jag springer på Sebastian av en slump på Sveavägen. Vi är på väg åt varsitt håll men tar oss ändå tid att stanna upp ett slag för att utväxla några ord.

”Grattis”, säger jag. ”Det går bra för dig nu, det har jag sett på sociala medier.”

Sebastian ser plågad ut av någon anledning. Hans ansiktsuttryck ser ut att vara trettio år äldre än resten av kroppen.

”Tack. Fast det är helt sjukt. Jag har inte tid att skriva längre.”

”Nehej, varför inte då?”

”Instagram slukar all min tid. Du vet, jag har ett konto för första romanen, sen ett annat konto för bok nummer två och nu vill förlaget att jag startar upp ett tredje för diktsviten jag håller på att färdigställa.”

”Det låter som att du har att göra.”

”Plus Facebook, Twitter och Tinder. Och säkert något mer som jag glömmer att nämna nu.”

”Men du, vad har Tinder med dina böcker att göra?”

”Det frågar min fru också. Research såklart, vad annars?”

Sebastian har alltid tusen järn i elden och plötsligt inser jag varför vi aldrig träffas längre, hans ständiga tidsbrist och flackande blick, hans brist på vänskapligt engagemang blev till slut besvärande för omgivningen. Han övergav oss och vi kände oss tvingade att överge honom också och det är egentligen hela historien. Nu följer vi hans framgångar på något av de där kontona och fortsätter med våra egna erbarmliga liv.

Jag står kvar framför Sebastian och skrapar med foten i snömodden. Vill ändå hålla kvar detta ögonblick av någon sentimental anledning, för att se om det finns något kvar av vänskapen som uppstod för över tjugofem år sedan. Sebastian kommer närmare och viskar:

”Allt är en chimär. Jag kan säga det till dig. Att jag egentligen inte är lycklig.”

Han ser nöjd ut över att ha lättat sitt hjärta. Som om han har avslöjat den största hemlighet för sin gamle vän och nu väntar på applåder.

”Det har du aldrig varit”, säger jag. ”Du brukade säga att skrivandet var din passage ut ur det olyckliga. Det var så du höll oron i schack.”

”Har jag sagt det?”

”Så det är inget nytt menar jag. Du använder bara ännu fler kanaler nu för tiden, för att sprida din oro, till skillnad från tidigare när du bara behövde själva skrivandet för att kanalisera känslorna för dig själv.”

Jag ser i Sebastians ögon att det går upp också för honom varför vi slutade umgås. Han viftar avvärjande åt mig och försvinner in i folkmyllret.

Och här måste jag erkänna en sak. Jag har aldrig läst någon av Sebastians böcker. Det är inte på grund av missunnsamhet, det svär jag på. Istället handlar det om att jag har en upplevelse av att redan ha läst dem utan att ha läst dem, på grund av alla dessa statusuppdateringar och retweets som han överöser sin omvärld med. Jag behöver ha ett visst mått av nyfikenhet kvar i behåll för att öppna upp en bok, och den nyfikenheten låter inte Sebastian mig ha i fred.

”Så menade du verkligen ditt grattis?” frågar H mig senare samma eftermiddag när vi möts upp på Tranan, innan det är dags att gå hem och laga middag. ”Är du uppriktigt glad för Sebastians skull?”

”Absolut”, svarar jag. ”Sebastian visade för oss alla att det går. Man kan skriva ett manus på vinst och förlust och skicka in det med snigelpost och hamna i högen av alla andra manus och ändå tro att någon på förlaget kan plocka upp det och faktiskt läsa det och se att det håller för utgivning.”

”Men om en författare inte marknadsför sina böcker i sociala medier, vem ska då veta att böckerna ens finns?” undrar H.

”Föreställ dig ett strömavbrott som slår ut allting i hundra år”, säger jag.

”Det går ju inte. Då är vi alla döda.”

”Bara föreställ dig det”, fortsätter jag. ”Vi lever mirakulöst vidare ändå, fast utan ström. Inga kylskåp. Inga bilar. Flygplanen står parkerade i sina flyghangarer och rostar sönder. Inga mobiltelefoner eller datorer.”

”Inga statusuppdateringar på Instagram”, fyller H på med.

Jag nickar.

”Ingen ström, inga uppdateringar, det är riktigt. Vad har vi kvar då?” undrar jag.

H tänker efter en stund och letar samtidigt efter kyparens blick i restauranglokalen för att få beställa. Så skiner hon upp och säger:

”Då har vi kvar Sebastians böcker.”

”Exakt. Och en sak kan jag lova dig, H. Om vi får ett strömavbrott som varar i hundra år, då kommer jag absolut att hinna läsa hans böcker.”

”Ostört, dessutom”, säger H.

Bästa,

Peo Bengtsson

 

Läs även de två första delarna av Peo Bengtssons Salongstrilogi:

Berätta vilka böcker du läser så ska jag säga vem du är

De bästa författarna har kanske också dåliga hårdagar, men jag är faktiskt inte helt säker på det

 

Massolit Förlag Omslag: Emma Graves

Massolit Förlag
Omslag: Emma Graves

 

mailbox full

Populär lektör

De senaste veckorna har kunder strömmat in till Litteratursalongen. Det är naturligtvis glädjande att sidan sprids och får fina rekommendationer men det innebär också mer att göra. Den största konsekvensen av detta är att Litteratursalongen inte kan ta emot fler manus från nya kunder förrän i april.

Det går dock bra att fortsätta att anmäla sitt intresse för coachning och lektörsutlåtande. När du anmäler ditt intresse får du ett preliminärt datum för att lämna in ditt manus. Om du inte har fått besked om annat datum senast 14 dagar före blir det slutgiltigt och tjänsten påbörjas. Anmälan är inte bindande och kan tas tillbaka men senast 5 dagar före det preliminära datum du fått vid anmälan.

Så om du inte är helt färdig med ditt manus eller romanidé, anmäl dig och få en deadline att bli klar till. Det brukar verkligen få fart på skrivandet!

 

Här är några tidigare kunders omdömen om Litteratursalongens olika tjänster:

 

”Jag har vid flera tillfällen beställt lektörstjänster från de etablerade namnen i branschen men ingen av dem har tagit sig an mina texter med samma engagemang och skarpsynthet som Litteratursalongen. Jag har fått flera stora a-ha-upplevelser och det enda jag ångrar är att jag inte vände mig till Litteratursalongen tidigare, för de har kapat ner min inlärningskurva i det här svåra hantverket med tio år eller mer.” – Henrik

 

”Jag gick Literatursalongens skrivkurs under hösten och vintern 2015. Upplägget passade mig väldigt bra eftersom den var på distans och i eget tempo. Det har varit spännande varje gång att läsa responsen hela kursen, och framförallt konstruktivt. Oftast har jag känt: ”Det där låter bra. Det ska jag komma ihåg i fortsättningen. Några gånger har jag känt: ”Det där går inte att ändra på. Det är viktigt för historien.” Men läst det igen och kommit på att Magnus hade rätt. Någon gång har jag chansat lite när jag inte varit riktigt nöjd med formuleringen, skickat in och tänkt ”Magnus kanske har en bättre formulering”. Om jag ska säga något negativt, så blev kursbreven för långa för mig personligen. Jag tror att innehållet är gjort för att alla ska kunna lära sig något varje gång. Men ibland fick jag känslan ”Hur ska jag komma ihåg allt det här?” Jag ångrar själv lite att jag inte hade mer av historien klar innan kursen. Nu blev det väldigt mycket jobb för mig i början. Jag anlitar gärna Litteratursalongen flera gånger. Och då kommer jag skrivit längre på historien.Jag har skrivit noveller i drygt två år och jag tror att kursen passar både nybörjare och veteraner. Men kursdeltagaren blir utmanad varje gång, så det gäller att hänga med hela tiden. Jag kan rekommendera Literatursalongen till alla som vill utvecklas och utmanas i sitt skrivande.” – Johan

 

”Jag har anlitat lektör tidigare (dock inte på det här manuset), men aldrig fått den här personliga feedbacken. Det känns som om Magnus verkligen har Läst boken och därefter ärligt och uppriktigt vill att den ska bli bra. Han verkar så genuint intresserad. Magnus såg vad jag och mitt manus behövde hjälp med. Det resulterade i en fantastisk analys, ett personligt  och gediget utlåtande, kommentarer direkt i texten och många konstruktiva tips och förslag för att göra just min bok bättre. Jag är mycket nöjd med Magnus arbete och rekommenderar honom som lektör. Jag planerar i alla fall att återkomma med nästa manus.” – Åsa

 

Anmäl intresse här.

Peo Bengtsson
Fotografi: Sofia Svärdh

De bästa författarna har kanske också dåliga hårdagar, men jag är faktiskt inte helt säker på det

PEO BENGTSSON är född 1971. År 2010 startade han bloggen Stockholm Under Ytan, med kortnoveller som snabbt nådde en stor och trogen publik. År 2012 kom hans debutroman, Mannen utan ryggrad. Han har även skrivit relationsromanerna Kärleken passerade här en gång (2013) och Så länge du är min syster (2014). Under 2015 har Peo även experimenterat med en spännande textväxling på Instagram under ”Breviexil” och även bloggat för Books & Dreams. Den 21 mars utkommer han med sin fjärde roman, Vara Frank, på Massolit Förlag.

Texten nedan är den andra av tre högst personliga reflektioner om litteratur av Peo Bengtsson hos Litteratursalongen. Om du missade den första kan du läsa den här. Nu lämnas ordet över till Peo:

 

När det handlar om skrivande så finns det lika många förhållningssätt till hur man bör gå till väga för att nå i mål med texten som det finns aspirerande skribenter – alla har sina strategier, mer eller mindre framgångsrika, och jag har själv inget facit (eller ens beskäftiga råd) om hur du bäst ska göra för att lyckas riva ut din själ ur kroppen och få ner den i ett Word-dokument som till slut bör hamna på runt 3-400 000 tecken om du vill sätta dig i respekt hos läsarna.

Personligen skriver jag bättre när jag är snygg i håret, vilket jag är ungefär tre dagar om året, på semestern, när solen och vinden och havet har fått göra sitt med rufset. Så ni fattar ju själva att de tre dagarna, då gäller det att sitta dygnet runt och bara mata ut ord på datorn. Man måste passa på när Gud har vaknat på rätt sida och tillåter mig att få hårstråna dit jag vill. Strykningarna och redigeringen tar jag de andra dagarna, när frisyren bara går att jämföra med något tillrättalagt nyhetsankares trötta hår på tv, och jag ändå har noll lust att gå utanför dörren och göra något vettigt. Dessutom har man ju fått höra till förbannelse hur renande och viktig process det är att redigera, så vad skulle kunna vara mer vettigt än det?

Stil är något högst personligt, det vet vi sedan gammalt. Mode är det som företagen vill pracka på oss. Men stil, kära läsare, den är bara din och så skall det förbli. Jag har några stiliga förebilder inom författarskrået som jag nu tänker dela med mig av till er, som inspiration och/eller förströelse. Det är högst begripligt om du vid det här laget har avfärdat mig som en fjant, jag accepterar det.

Litteratur”, säger du med din mest bestämda stämma, ”handlar inte om frisyrer och kläder. Böcker och deras innehåll är något vi andas och lever genom, orden är lust och liv och blod och allvar.

Du har givetvis rätt.

Men jag gissar att Joan Didion, till exempel, skulle kunna hålla med både dig och mig:

Joan Didion Okänd fotograf

Joan Didion
Okänd fotograf

 

 

 

 

 

 

Stil och innehåll, gott folk, stil och innehåll.

 

Jag älskar när allt hänger ihop. Min kärlek till Dorothy Parker går aldrig ur kroppen, jag läser henne med välbehag och återvänder då och då till hennes noveller. Jag minns att jag tänkte att en människa som kan skriva på det här viset måste ju vara coolheten personifierad. Och mycket riktigt:

Dorothy Parker Okänd fotograf

Dorothy Parker
Okänd fotograf

 

 

 

Jag är tacksam över att hattmodet är tillbaka, vare sig de sitter på författare eller ej. Och ett vågar jag säga: Om du bär hatt på fotografiet i din debutroman så kommer jag att tycka om din text lite extra, hur ytligt det än kan låta. Förlåt för det.

 

Skäggen däremot, tycker jag har lite kvar att jobba på. Till alla känsliga kulturmän där ute som filar på romanen och låter skägget växa: Se och lär av Richard:

Richard Yates Okänd fotograf

Richard Yates
Okänd fotograf

 

 

 

 

 

 

 

Tillåt mig att runda av det här med en bild på den främste spänningsförfattaren någonsin – om jag får vara domare (och just i den här texten får jag ju det.) Hon skrev otroliga böcker, korta och rena i språket, alltid med blick för svagheterna hos mänskligheten, som hon lyckades blottlägga på bara ett par meningar om hon önskade. Patricia Highsmith slutar aldrig att förvåna mig. Så många böcker, sådant oerhört innehåll. Hon måste ha haft jävligt många bra hårdagar.

Patricia Highsmith Okänd fotograf

Patricia Highsmith
Okänd fotograf

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag önskar Litteratursalongens läsare en fantastisk vecka.

Läs. Skriv. Stryk. Skriv. Stryk. Läs.

Massolit Förlag Omslag: Emma Graves

Massolit Förlag
Omslag: Emma Graves

Köp hatt.

 

Bästa,

Peo Bengtsson

 

Läs även första delen i Peos Salongstrilogi:

http://litteratursalongen.se/beratta-vilka-bocker-du-laser-sa-ska-jag-saga-vem-du-ar/

 

Följ Peo på Facebook och Twitter

Ann-Sofie Lindholm

Bokbloggen med det lilla extra

Breakfast Book Club är både en frukostbokklubb och en bokblogg.

Frukostbokklubben träffas en gång i månaden för att äta frukost och diskutera en bok vi gemensamt läst. Bokklubben är öppen för vem som helst att vara med i.  Ibland har vi bruncher, boknattklubbar eller andra träffar. Allt om träffarna och vilka böcker som just nu är aktuella hittar du på Facebook här.

För bokval och upptåg står Ann-Sofie Lindholm och Marie Eriksson.

I bokbloggen skriver Ann-Sofie Lindholm och Margaretha Weimar. Nu lämnas ordet till Ann-Sofie.

 

Jag började inte logga böcker i augusti 2005. Det hade jag gjort i anteckningsböcker och på löspapper sedan länge. Korta kommentarer om läsningen för att minnas.

 

Däremot kom det allra första blogginlägget då, på ooofbok.se, där jag bloggade på egen hand i sex år innan jag lockades över till Breakfastbookclub. Min allra första läsare var sannolikt mamma och ett par kompisar. Idag är bloggläsarna betydligt fler, men fortfarande tänker jag på vännerna när jag skriver. Vad vill de veta? Vad vill jag berätta för dem?

 

Om böcker jag läst, kommer att läsa, borde läsa eller inte alls tänker läsa, om bokhyllan, om sorterandet och rensandet, om boktips, om författarnas frukostvanor och biblioteksspaningar. Allt det. Mitt bokbloggeri är subjektivt och mycket kravlöst. Jag skriver när jag vill och om vad jag vill. Jag håller mig i stort, men inte alltid, till att skriva om böcker jag läser. Det kan ibland handla om resor och utflykter, men själva läsningen är alltid central.

 

Kritiken mot bokbloggarnas välvilliga inställning till böckerna som presenteras kommer i vågor. Vi ställs mot tidningarnas litteraturkritik och får skäll för att vi tycker för mycket om våra böcker. För min del är det enkelt. Jag väljer själv vad jag ska läsa, och det är sällan jag läser ut en bok som jag tycker är skitdålig. Läsningen är min fritid och inte mitt jobb. Alltså kommer de böcker jag skriver om vara böcker som jag i huvudsak gillar. Därmed inte sagt att jag inte kan vara kritisk. Men man ska komma ihåg det subjektiva, och att det är min läsning, snarare än den litterära analysen som står i centrum.

 

En viktig del ligger utanför bloggen, utanför skrivandet. Frukostbokklubben där vi träffas och diskuterar en bok en gång i månaden ger nya perspektiv på läsningen. Det var kompisen Petra Jankov Picha som för sex år sedan ville ha en bokklubb, men som inte hade tid på kvällarna. Så… en frukostbokklubb blev lösningen. Varje månad väljer jag och kollegan Marie ut en bok som vi vill läsa och diskutera och bjuder in till en bokfrukost på Vetekatten i Stockholm. Ur frukostbokklubben har andra jippon vuxit fram. Några år åkte vi till en gård i Norrtälje där vi samlade bokfolk under en helg. Efter det har samlats någonstans i Europa där vi läser en författare från staden, går litterära vandringar och diskuterar böcker. Nästa gång åker vi till Amsterdam.

 

Men bloggen och skrivandet är och förblir navet i allt det här. Platsen som är alltings utgångspunkt. Spindeln i nätet. Axeln kring vilket allt roterar. Etc etc! Här skriver numera också Maggan Weimar och stundtals någon gästskribent. Och vi fortsätter att skriva vad vi vill när vi vill om vad vi vill.

 

Sugen på att diskutera böcker över frukost? Kolla in bloggen här.

Peo Bengtsson
Fotografi: Sofia Svärdh

Berätta vilka böcker du läser så ska jag säga vem du är

PEO BENGTSSON är född 1971. År 2010 startade han bloggen Stockholm Under Ytan, med kortnoveller som snabbt nådde en stor och trogen publik. År 2012 kom hans debutroman, Mannen utan ryggrad. Han har även skrivit relationsromanerna Kärleken passerade här en gång (2013) och Så länge du är min syster (2014). Under 2015 har Peo även experimenterat med en spännande textväxling på Instagram under ”Breviexil” och även bloggat för Books & Dreams. Den 21 mars utkommer han med sin fjärde roman, Vara Frank, på Massolit Förlag.

Texten nedan är den första av tre högst personliga reflektioner om litteratur av Peo Bengtsson hos Litteratursalongen. Om en vecka kommer uppföljaren.

 

Jag växte upp i ett grabbgäng som trimmade mopeder och skolkade från historialektionerna och för ett kort ögonblick i tonåren så trodde jag att det var hela sanningen: det var så livet var utformat, ingenting fanns utanför den smala världen av smattrande mopedförgasare och det obestämda trånandet efter tjejerna i stentvättade jeans som aldrig tittade åt mitt håll.

Det var som att ha en illasittande kavaj över axlarna, jag rörde mig obekvämt och olustigt och var knappast kompis med min kropp på den tiden. Många vet nog vad jag pratar om nu, att träda in i vuxenvärlden via tonåren kan vara en rätt tröttsam historia, både själsligt och fysiskt. Den ständiga vetskapen om att inte själv ha valt på vilka premisser man lever, att vara utsatt för ett grymt practical joke som råkar ha placerat dig på en plats som känns märkligt främmande, trots att du kan vartenda gathörn. Så var det för mig, till och från åtminstone, och jag tror att det fungerar på exakt samma sätt idag för tonåringarna, trots att mycket tid har förflutit sedan jag själv var drabbad.

Jag hade en lärare i svenska som såg mig. Han hette Sven och jag vet inte om han fortfarande lever, men jag tänker då och då på honom.

”Har du läst Kyssen?” frågade han.

”Nej.”

”Läs den. Skriv ett referat på den och lämna in när du är klar. Jag tror du kommer att tycka om den boken.”

Jag gjorde som jag blev tillsagd och mycket riktigt – boken träffade mig i mellangärdet och plötsligt ville jag leva som karaktärerna i romanen. Mopederna var plötsligt inte tillräckligt längre, det fanns andra saker som väntade, det insåg ju vem som helst. Det gällde att bli vuxen fort.

Här får bokslukeriet sin början.

Efter Kyssen läste jag Den unge Werthers lidanden, Kejsaren av Portugallien, alla böcker av Sjöwall/Wahlö, Främlingen av Camus, Gökmannen av Dahlström, Ristat i damm av John Fante, dikter från Edith Södergrans penna, Det mest förbjudna av Thorvall, tegelstenarna som Isabelle Allende skrev, Charles Bukowski och självklart På drift.

Min lärare eldade på, såg att jag växte i kapp med historierna och hade nog en dold agenda som gick ut på att rädda mig från de stentvättade jeansens förbannelse. (Inget ont om tjejerna som gick omkring i dem, dock.) När det blev möjligt att flytta till en annan stad och börja på en ettårig utbildning i litterär gestaltning så blev det givetvis så.

Det går längre mellan kickarna dessa dagar, nu kan det hända att jag måste lägga ifrån mig XXXXXX antal romaner för att de tråkar ut mig innan jag hittar rätt. Förr om åren var det annorlunda, men det säger ju sig självt, det är som med allt annat. Dessutom är det på sin plats med en liten revidering av historien: jag stod inne vid Stadsmissionens boklådor igår och fick syn på Kyssen och då bläddrade jag lite i den mellan pärmarna.

Den var outhärdlig.

Men därför vill jag komma med ett par snabba boktips. Jag är inte säker på att du som läser det här känner något som helst förtroende för mig och det kan jag aldrig kräva heller. Så gör vad du vill med dessa tre tips (men läs dem!):

Tove Jansson. Resa med lätt bagage.

Émile Ajar. Med livet framför sig.

Sylvia Plath. Glaskupan.

För mig funkar det fortfarande så att jag går fram till människors bokhyllor första gången jag kommer hem till dem för att äta middag, på samma sätt som vi en gång i tiden gick fram till människors skivsamlingar för att få reda något om ägarens personlighet. Jag letar efter böcker som kan föra oss samman, alternativt förvåna mig. Båda alternativen är OK.

Massolit Förlag Omslag: Emma Graves

Massolit Förlag
Omslag: Emma Graves

En gång hängde jag med en tjej hem som hade en bokhylla – men den var tom.

”Var är böckerna?” frågade jag.

”Vilka böcker?” undrade hon.

Och det finns givetvis ingen naturlag som tvingar oss att läsa. Det var jag som var småaktig och kokett och ville att alla runt omkring mig skulle fungera på samma sätt. Dumstruten tillhörde mig den kvällen, det förstår jag nu, långt senare. Folk gör det som folk måste.

Men jag vidhåller ändå: Säg mig vilka böcker du läser så ska jag säga dig vem du är. Sorry, det är så jag ser på saken.

Till sist så vill jag berätta om min vän Sigge. Vi möttes upp på ett inrökt café en regnig eftermiddag för hundra år sedan och han bar omkring på den djupaste bekymmersrynka i pannan jag någonsin sett hos en människa. Det hade tagit slut med kärleken och Sigge var förtvivlad och ville att jag skulle trösta honom. Men det fanns ingenting jag kunde säga som skulle ge honom kärleken tillbaka, det visste vi båda två.

”Jag känner mig som ett bibliotek utan böcker”, sa Sigge.

Och då förstod jag hur illa det var ställt. Jag tycker fortfarande att det är en fin liknelse över sorg. Ett bibliotek utan böcker är en plats som ingen vill vistas på.

 

Bästa,

Peo Bengtsson

 

Följ Peo på Facebook och Twitter

 

Nästa vecka ställer Peo frågan: Har de bästa författarna dåliga hårdagar? För att vara säker på att inte missa detta och annat, gilla Litteratursalongen och få alla nyheter, blogginlägg, skrivtips och bokrecensioner lättillgängligt i ditt flöde.