litt

Allt blir inte som man tänkt sig

För drygt två månader sedan vann Bengt Andersson Litteratursalongens sommartävling där priset var en författarcoach i sex månader och en egen hemsida. Tyvärr har inte Bengt kunnat fullfölja sin del av avtalet på grund av personliga skäl, vilket har föranlett mig att kontakta den person jag hade väldigt svårt att välja bort när alla tävlingsbidrag kommit in och det endast återstod att utse en vinnare. Därför är det hög tid att presentera Åsa Ringdahl som ”ny” vinnare av Litteratursalongens författarcoachtävling.

 

Åsa Ringdahl påbörjar nu arbetet med att bygga sin sida med Raw Designs webbyrå och kommer presentera sig själv när detta är klart. Förhoppningsvis inom en väldigt snar framtid.

 

Snart påbörjar hon resan mot det stora målet, förlagskontrakt, och du kan följa med på hennes resa. Kommer Åsa lyckas? För att vara säker på att inte missa lanseringen av hennes sida och första blogginlägg, få dina uppdateringar här.

Marit Sahlström Fotograf: Helene Ringberg

Det som måste berättas

Marit Sahlström (född 1976) växte upp i en liten by i Hälsingland men är numera bosatt i Stockholm. Hon arbetar som pedagog och föreläsare med fokus på unga i riskzonen för utanförskap.

Våren 2015 utkom romanen Och runt mig faller världen, som är hennes debut.

 

Jag minns den första texten jag skrev till det som sen blev den här boken. En sen natt för femton år sedan i en liten etta som jag delade med någon som jag inte längre delar mitt liv med. Hen sov i sängen, det var varmt och den franska balkongdörren stod öppen och släppte in ljud från den stora parkeringen utanför.

Oron rev i mig och jag kunde inte sova. Jag behövde en text till en kurs och hade inte hittat något jag fastnat för så jag tänkte att jag skriver den själv. Jag hade en gammal tung laptop som jag vecklade ut och så skrev jag två sidor i ett snabbt tempo. Jag visste inte vad jag skulle skriva, det som kom var en text om ett Odjur. Ett Best som förgiftar och förföljer. Jag var så arg då, på hur livet var. Det var nog mer ilska än oro som höll mig vaken den natten.

 

Sen tog livet överhanden igen och allt fortsatte hända, jag skrev inget på många år. Jag tänkte då att jag ville berätta om det där. Om den där mängden, massan. Om att runt mig faller världen. Och den slutar inte falla. Bara jag orkade någon gång. Bara jag fick hämta andan.

Jag ville berätta att man kan älska någon hur mycket som helst och ändå inte skydda den. Att kärlek inte räcker. Det kan hända ändå.

Jag ville berätta om att det finns en fara med förenklade förklaringar, att tänka att ”det händer inte oss för vi är inte som dem”. Om ensamheten som bäddar in oss som är drabbade. Om skuld och skam som hängs på oss som tyngder över axlarna.

Jag ville berätta om hur det är att stå bredvid när de man älskar inte vill, inte kan, inte får leva. Hur det är att stå där och försöka hålla någons hand. Att stryka någon över håret när morfinet inte längre tar bort smärtan, att se sin förälder sparka sönder köksdörren i ett delirium, att sitta i ett väntrum på psykakuten tillsammans med en vän som skakar i hela kroppen, att gå på stan med sin anorektiska lillasyster och möta alla blickar, att se den man älskar gå rakt ut i havet med vinterkläderna på. Jag önskar det fick ta plats.

 

Jag ville vara den som själv tog makten över mitt liv och valde hur min historia skulle berättas. Inte heller längre bara vara det där, sjukdomar död och katastrofer. Jag ville visa på det där andra som hela tiden fanns bredvid. Kärleken. Livsgnistan. Glädjen.

 

Så när det slutade falla runt om mig kunde jag berätta. Orkade jag berätta.

 

Och det gjorde mig lycklig. Hårda biblioteksstolar, bryggkaffe på fik, ljudet av en gammal skrivare som knackar fram text. Att blicka ut genom ett fönster och se människor och löv virvla förbi. Att böja ner näsan i datorn och förlora mig i tiden. Att stå ut med min egen uselhet. Hur förvirrat och dåligt det än kändes bara fortsätta. Att inte stanna upp och hindra mig. Utan bara skriva på, skriva ut, skriva av. Och lita på att någonstans mitt i all denna konstiga röriga text fanns det som jag ville berätta. Att det kommer fram till slut. Det allra viktigaste.