Roman

Ge din Romanidé struktur!

Helt plötsligt finns den där, idén som du så länge gått och väntat på. Sprudlande glad sätter du dig ner vid din dator och hamrar febrilt på tangenterna för att inte en enda del av din idé ska gå förlorad. När du sedan har klämt ut den sista droppen lutar du dig tillbaka, suckar belåtet och masserar dina ömma fingrar. Äntligen, tänker du och skrollar upp till toppen av dokumentet och börjar läsa vad du skrivit. Då kommer rekylen, som en stor fet murbräcka och träffar dig rakt i pannan och kastar dig tillbaka rakt in i verkligheten. Du tänker: Hur ska jag få ordning på det här? Jag vet inte ens var jag ska börja. Och lika plötsligt som idén dök upp lika plötsligt är lusten att skriva borta. Känns det igen?

Skriva är svårt, inget snack om det. Du avundas alla som har talangen du uppenbarligen saknar. Det du inte inser när du sitter där i en stor pöl självmedlidande är att alla har varit i exakt den situationen innan de lärde sig knepen att strukturera upp sin berättelse. Det finns troligtvis lika många metoder för detta som det finns författare och du måste finna din egen väg, precis som så många gjort före dig. Det spelar ingen roll om man arbetar stenhårt efter en synopsis som är så välutvecklad att det nästan är ett första utkast till en roman eller om man sätter sig ner, börja skriva och ser var det leder. Alla har en metod och oftast rigorösa rutiner att backa upp den med. Det alla publicerade författare har gemensamt är att de sätter sig ner och skriver. Varje dag. Det är det viktigaste. Om du inte skriver så har du heller inget att redigera senare.

Det mest naturliga att göra först när man klottrat ner sin fantastiska idé är att börja strukturera upp den, speciellt om man inte är så van att skriva längre berättelser. Det du praktiskt taget gjort är att skapa en helt ny värld som du kan kasta dig in i och regera som en allsmäktig härskare. Men det du behöver är en karta, annars går du vilse. Kartan ger dig trygghet samtidigt som den hjälper dig att utforska nya vägar när du har vant dig vid terrängen. Kartan kallas för synopsis och är i praktiken ett verktyg som tillåter dig att ha översikt och struktur i din berättelse samtidigt som den inte hindrar din kreativitet i skrivprocessen. En synopsis består av alla stora händelsepunkter i din berättelse, det som senare kommer utvecklas till din romanintrig.

tumm3

Alla är berättare

Varje dag berättar vi historier för varandra. Det kan vara vid arbetsplatsens fikabord eller vid middagsbordet efter jobbet, det spelar ingen roll, vi berättar om saker som har hänt oss själva eller så återberättar vi historier vi hört från andra. Det är en högst naturlig företeelse och alla gör det, oftast utan att tänka på det. Vi är alla berättare.

Tro det eller ej men skillnaden mellan att vara berättare och författare är inte så stor och därför kan också alla vara författare. Den stora skillnaden är faktiskt att den ena berättar muntligt och den andre skriftligt men inte nödvändigtvis mer avancerat. (Igår) hade jag och min sambo middagsgäster, ett par som har en son på tre år som har kommit in i trotsåldern på allvar. Mamman började berätta om hur deras dag hade varit men hon började inte med: ”I morse vaknade vi upp och solen sken, vi borstade tänderna, sedan åt vi frukost och gjorde oss redo att gå till parken. Det var en skön promenad och fåglarna kvittrade” och så vidare och så vidare. Om hon alltid hade börjat sina historier så här hade jag slutat lyssna vid tandborstningen och koncentrerat mig på drycken i mitt glas till det hela var över. Lyckligtvis kan min bekant berätta en historia och hon fångade mitt intresse redan från början. Precis när vi börjat äta började hon berätta.

”Det var nästan så att vi inte kunde komma ikväll”, sa hon. ”Vi spenderade hela eftermiddagen på akuten”. Både jag och min sambo hajade till och lyssnade sedan andäktigt om uppvaknandet, solen, tandborstningen, frukosten och promenaden till parken. Vi visste att något skulle hända och varje detalj blev därför viktig i historien och kunde vara avgörande till varför de behövde åka till akuten. Vi visste inte vem som hade behövt åka dit eller varför. Det var helt enkelt spännande och därför stod vi ut med den tråkiga bakgrundshistorien men som nu också fyllde ett syfte. Det enda vi visste var att det inte var så allvarligt eftersom de ändå hade kommit på middagen men på något sätt gjorde det historien än mer spännande. Det visade sig till slut att lillen hade sprungit i parken med godis i munnen, snubblat och satt i halsen. Det hade som bekant slutat väl och de hade bestämt sig för att kunna gå på middag ändå.

Så tänk på det nästa gång du har en historia att berätta, muntligt eller skriftligt, att det är viktigt att fånga din åhörare eller läsare omgående och sedan hålla denne fast ända till den rafflande upplösningen. När du har mottagaren fast kan du utveckla berättelsen med bakgrund, personer, miljö, känslor, stämningar och annat som är nödvändigt för att göra den levande. Svårare än så är det inte att även få den mest vardagliga händelse intressant. Det räcker med att mottagaren omedvetet börjar ställa frågor och undra så har du dem fast. Sedan måste naturligtvis andra delar också finnas med, som till exempel ett personligt språk med driv i, men det tar vi en annan dag.